lördag 22 november 2008

Stöd Lönnplanen - flytta till Williamsburg

Efter att rapporter kommit om att USA går i konkurs och kan räknas ut kanske redan 2025 gråter vi såklart några sympatitårar för våra systrar och bröder men inser samtidigt att Amerika därmed nu blir en ännu mer creddig "underdog". Likväl är det vår uppgift som kommande stormaktseuropeer att ta vårt ansvar.

Maple Leaves presenterar den reverserade Marshallplanen, vi kan kalla den "The Maple Plan" eller helt enkelt Lönnplanen. För att stödja våra vänner i väst och betala tillbaka vår 1940-talsskuld samtidigt som vi passar på att göra sluga investeringar i en framtida konsumtionsmarknad, uppmanar vi alla att relokalisera er till valfri amerikansk ort och ta alla era vänner med er. Om en permanent flytt kan verka lite väl dramatisk ser vi inga problem med att man börjar med att bara tillbringa lite mer tid i det förlovade landet.

I Maple Leaves arkiv (se vänsterspalt) finns redan åtskilliga berättelser om och beskrivningar av framträdande amerikanska platser men ett område som ständigt pockar på ytterligare uppmärksamhet är Brooklynstadsdelen Williamsburg.

Williamsburg var fram tills relativt nyligen ett delvis övergivet industriområde samt bostadsområde med främst polska invandrare och judiska chassider men har under de senaste tio åren tilldragit sig betydligt bredare publik. Det var inledningsvis främst hipsters, musiker och konstnärer som valde att flytta ifrån Manhattan, över floden till det lite billigare Williamsburg. Nu för tiden är Williamsburg dock så allmänt uppskattat och barnfamiljsvänligt att New York Times skriver om unga svenska barnfamiljer där som "fikar" hemma hos varandra. Vad vi vill säga är att vare sig man är konstsuktande ungdom eller svensk barnfamilj har man en plats i underbara Williamsburg. En del kan nog tycka att det blir lite för tillrättalagt med all fika men då kan man bara flytta vidare till det närbelägna Bushwick som är "det nya" Williamsburg i den ständigt pågående gentrifieringen.

Ta ditt ansvar, stöd Lönnplanen.

Nånstans i Williamsburg

Under Brooklyn Bridge i närbelägna D.U.M.B.O

Tunnelbanestationen
Marcy Avenue

Typiskt Williamsburghus

Brooklyns White Rabbits

tisdag 11 november 2008

Tid att köpa billiga hus, i Michigan

New York Times rapporterar idag om lånekrisens effekter på husägare i USA och påverkan på enskilda delstater. Värst drabbad är kanske inte så förvånande ökenstaten Nevada som hade en enorm bostadsbubbla när tiderna var goda och folk ville flytta närmare Vegas och Reno. På en god andraplats kommer den ekonomiska katastrofstaten Michigan. 39 procent av villaägarna i Michigan har lånat mer på sina hus än vad husen är värda. Detta är naturligtvis en mycket tråkig utveckling för "The Great Lake State" men det innebär också att det just nu är snorbilligt att köpa hus i delstaten. Många tror kanske att Michigan bara är en deprimerade kvarleva från 50-talets förlorade bilera. Många har där fel, Michigan är delvis en deprimerande kvarleva från 50-talets bilera men också en helt fantastiskt vacker strandstat. Längst med de stora sjöarna finns miltals med strandbeklädd kust som bara väntar på Dig.

När vi besökte Michigan i somras hittade vi vår egna strandpärla längst med Lake Michigans strand. Muskegon, Michigan hette staden som verkade vara helt övergiven men som ändå hade en av de vackraste sandstränderna vi sett. Det var helt enkelt ett fattigmans-Malibu bara tre timmar från Chicago och lika långt till Detroit. Passa på nu och köp ditt strandhus i Mellanvästern för en spottstyver. Det må kanske inte vara Santa Barbara, Cape Cod eller Hampton Bays men betänk fördelarna med att slippa trängas med Hollywood- och Upper Eastsidefolket och istället få din helt egna strand granne med ett underbart torvkraftverk.

Post-industri-turismen har kommit för att stanna.


onsdag 5 november 2008

Kalifornien förlorade proposition 8

Det verkar med 95 % av rösterna räknade som om ja-sidan vunnit folkomröstning om att förbjuda homosexuella äktenskap i Kalifornien, i folkmun kallad prop 8. Efter en snabb titt på kartan över röstningen county för county kan vi konstatera att de enda överraskningarna måste vara Los Angeles och Saint Luis Obispo county som jag i alla fall trodde båda skulle ha en majoritet nej-röster. Det gick inte hela vägen med andra ord. Att Orange County och San Diego skulle rösta ja var väntat men Los Angeles får skämmas, de borde veta bättre.

Change! Yes we can



This night has made the Maple Leaves very, very happy

tisdag 4 november 2008

Maple Leaves' second pick?

Om 24 timmar kan redan riktningen mot valets utgång vara utpekad. Troligt är väl dock att det det hela drar ut på tiden några timmar till. Så här dagen innan publicerar vi en ny reviderad röstkarta. Vi har lagt till Iowa och Colorado till Obama. Inte helt omöjligt är väl att han kan knipa North Dakota och Indiana också samt att Ohio kan gå andra vägen. Hur som helst hoppas och tror vi på en tydlig seger för den demokratiska kandidaten. Förhoppningsvis har Floridas 2000-rösträkningsmaskiner gått på tippen tillsammans med alla ofullständiga röstlängder i mellanvästern så att vi får ett rättvist val.

Vi har förresten glömt att berätta om vår valvaka kommer jag ihåg nu. Den kommer att äga rum på lundbystrand under hela natten till onsdag. Hör av er om ni vill komma.


<p><strong>><a href='http://projects.washingtonpost.com/2008/pick-your-president/'>2008 Election Contest: Pick Your President</a></strong> - Predict the winner of the 2008 presidential election.</p>

tisdag 28 oktober 2008

Maple Leaves' pick?

Det här är vår gissning på hur valet kan sluta. Men vem vet, Obama sägs leda i Florida och Demokraterna kan ha en chans även i Missouri och North Carolina. McCain jobbar dessutom hårt på att få värdefulla Pennsylvania och därmed vända hela spelet. Ingen är säkert före valdagen <p><strong>><a href='http://projects.washingtonpost.com/2008/pick-your-president/'>2008 Election Contest: Pick Your President</a></strong> - Predict the winner of the 2008 presidential election.</p>

måndag 27 oktober 2008

We're Austin




You Are Austin



A little bit country, a little bit rock and roll.

You're totally weird and very proud of it.

Artistic and freaky, you still seem to fit in... in your own strange way.



Famous Austin residents: Lance Armstrong, Sandra Bullock, Andy Roddick

fredag 26 september 2008

No more Maple

Väl tillbaka i Sverige igen gör jag mitt bästa för att hålla modet uppe och övertala mig själv om att ett drägligt liv är möjligt även här. Inte helt överraskande har jag de senaste dagarna gått runt med Nordamerikaflashbacks och pratat engelska med mig själv. Jag laddar ner (på lagligt vis då så klart) TV-serier från HBO, Comedy Central och Showtime. Jag läser New York Times och surfar runt på CNN.com. Jag låtsas att jag är en amerikansk diplomat utsänd till Skandinavien.

Samma dag som jag landade möttes jag av strålande väder och en välkomstkommite med bubblande tysk sekt. Därefter följde sedan på kvällen återförening med vänkretsen på alla våras favoritsunkhak Kings Head på Andra Lång. Ikväll är det Håkan på Liseberg som gäller och jag är mycket peppad.

Maple Leaves amerikanska resa är härmed avslutad och därmed även vår reseskildring. Snart börjar dock valkampanjerna och rapporteringen kring presidentvalet att trappas upp och då kan det hända att Maple Leaves' Election Special bjuder till med nya rapporteringar här på bloggen. Annars kvarstår alltid Maple Leaves som en evigt brinnande vårdkase för vilsna äventyrare i det Nya Landet. Farväl och Godspeed

fredag 19 september 2008

Assimilering

Jag går på en promenad med min nya iPod inställd på "genius". Uppfylld av sensommarglädje går jag upp till Majornalika stadsdelen Mile End i förmiddagssolskenet. Jag köper några bagels och en kaffe och dricker i solen utanför caféet Club Social. Med Girl Talk, MGMT och of Montreal i lurarna studsar jag glatt nedför Plateau mot downtown på jakt efter lacrossehandskar till Erik som fått USA-längtan där hemma. Jag går nedför huvudgatan St. Catherine och lyssnar på när Tom Petty, Springsteen och Creedence utropar poetiska patriotismer. Inga handskar finns att finna så jag börjar gå hemåt uppför St. Laurent. En plötslig kalifornienlängtan får mig att gå in på American Appearal och köpa nåt fint.

Plötsligt medveten om att jag bara har tre dagar kvar i Nordamerika säger jag STOPP. Nu får det vara slut på amerikaromantiseringen, jag måste börja återanpassa mig för Sverige och Göteborg. Jag gör en ny genius-playlist på Håkan för att starta re-assimileringen och snart börjar jag komma ihåg allt det fina där hemma. Jag går runt i solen och tänker på Slottskogen, Klippan, Masthuggsberget och Vasagatan. "deeee är en vacker dag på Stigbergsliden..." sjunger jag och ser framför mig hur spårvagnarna svischar fram utanför Bengans. Kanske ska det inte bli så dumt att åka hem igen ändå. Gå på Pustervik och hänga på Zenith, den gamla pluggångesten på KTB och ölglasen på Kelly's. Kanske finns också fortfarande alla svartfester i stadens mörka utkanter kvar. Filmfestivalen är bara fyra månader bort och kulturnatta precis runt hörnet. Men framför allt är ju årets höjdpunkt bara 3 dagar efter att jag kommer hem. Håkan Hellström på Stora scenen, Liseberg den 26e september, vilken lycka. Sen att få träffa alla vänner och söta syster Klara har jag längtat efter länge. Good bye America the beautiful from sea to shining sea, snart är du ett helt världshav bort igen. Det bästa är nog att sätta på den finaste påminnelsen om Göteborg och sen bara njuta av de sista dagarnas frihetskänsla.

för dom är uppe på taken, alla är högt över staden...

onsdag 17 september 2008

Jean Drapeau - borgmästare, visionär, maverick

För att ni där hemma ska förstå Montreals storhet anser vi det vara viktigt att dela med oss av lite modern bakgrundshistoria om staden. Mycket kan sägas om staden Montreal som upptäcktes av européer redan 1535 och under 1960-1970 var Kanadas största och ekonomiskt framgångsrikaste stad. Skyskraporna byggdes i rask takt på 60-talet som var stadens ekonomiska guldålder. Under 1970-talet förändrades Montreal. Det franska (språk och kultur) växte fram allt mer på bekostnad av det engelska. Engelskspråkiga storföretag flyttade till Toronto som blev landets nya finansiella centrum. Montreal minskade sedan sedermera i storlek och blev mer och mer känd som en ung "hip" stad med en unik nordamerikansk franskspråkig kultur.

I denna förändringarnas tid stod borgmästaren Jean Drapeau som huvudperson. Drapeau var en fantastiskt fascinerande människa och vi har fördjupat oss i gamla tv-arkiv för att få veta mer om mannen som satte Montreal på kartan.

Jean Drapeau var Montreals borgmästare mellan 1956 och 1980. Drapeau var en stor visionär och blev så småningom känd för att själv kontrollera hela stadskontoret med järnhand. Han sades vara "mannen med ett öga för framtiden". Inga projekt var för små för Drapeau som såg en grandios framtid för Montréal.

År 1966 lät Jean Drapeau Montreals första tunnelbanslinje byggas. Det var ett stort, fint och dyrt system med specialkonstruerade vagnar som gick på gummihjul för att minska bullernivån. Som med alla andra projekt Drapeau drog igång fanns det självklart en ironisk vinkel även till detta. Vagnarna ansågs inte säkra att köras utomhus vid regn vilket ledde till att hela systemet byggdes under jord och detta drev upp kostnaderna avsevärt.

Drapeaus nästa projekt översteg dock ambitionerna för tunnelbanesystemet med råge. Drapeau drömde nu om att få nästa världsutställning, Expo 67, till Montreal, något som av de flesta sågs som en omöjlighet för en stad i Montreals storlek (då ca 1,8 miljoner invånare). Drapeau gav dock inte upp i första taget. Efter att Sovjetunionen 1962 ställt in sina planer på att hålla utställningen var Drapeau framme och lyckades med hjälp av sina storslagna planer och sin envisa lobbying vinna förtroendet.

På Hemmaplan i Kanada var utställningen inte speciellt populär utan ansågs vara för dyr och förberedelserna ansågs för stora för att kunna göras i tid. Drapeau var tvungen att övertyga politikerna på regional och nationell nivå om att den datoranalys som konstaterat att det var omöjligt för Montreal att hålla utställningen var felaktig. Efter att Montreal vunnit uppdraget diskuterades vilken plats som spelen skulle hållas på och parken Mont-Royal i centrala Montreal togs upp på förslag. Drapeau hade dock andra planer, han hade för avsikt att skapa en helt ny ö i St Lawrencefloden med hjälp av 25 miljoner ton jord man fått över från tunnelbansbyggandet. Budgeten för projektet var från början 167 miljoner dollar men steg till närmare 440 miljoner när utställningen öppnade fyra år senare. Att tänja lite på budgetar skulle senare bli Drapeaus signatur i jakten på att skapa nya monument.

Förberelserna fortsatte med nya överdådigheter och Drapeau hade till och med på förslag att låna Eiffeltornet från Paris under utställningen och sades ha haft en överenskommelse med Charles de Gaulle. Som ni kan gissa blev det inget mer än ytterligare ett galet förslag från Drapeaus sida. När världsutställningen till slut var redo att invigas visade det sig att det mesta faktiskt var färdigställt och förberedelserna var tillräckliga. Utställningen visade sig senare bli en succé och den framgångsrikaste under hela 1900-talet. Sammanlagt över 50 miljoner besökare kom för att se de 62 deltagande nationernas paviljonger. Detta i ett land med 20 miljoner invånare vid den tiden.

Ledmotivet till utställningen, sången Ca-na-da, är helt underbart (mycket 60-talsentusiams, vår favoritrad är när man glatt sjunger om det stigande invånarantalet i Kanada, "...and now we're twenty million") .

Den Amerikanska paviljongen och bostadsprojektet Habitat 67 är två av de byggnader som fortfarande står kvar från världsutställningen.

Tiden för Expo 67 var förmodligen höjdpunkten i Drapeaus karriär. Därefter följde åren av den "tysta revolutionen" i Quebec vilket skulle förändra Montreal avsevärt i samband med att den fransktalande befolkningen ville värna mer om det franska språket och den franska kulturen. Samtidigt hade Drapeau ett nytt projekt på gång. Han skulle ta de olympiska spelen år 1976 till Montreal. Detta skulle självklart toppa världsutställningen i internationell publicitet och slutligen sätta Montreal på kartan permanent. Mycket hände dock under tiden Drapeau och Montreal förberedde sig för OS. Toronto växte upp som en konkurrerande största stad och de engelskspråkiga företagen flyttade ifrån Montreal. Drapeau sägs i sin vanliga storslagna retorik ha deklarerat att "låt Toronto bli Milano, Montreal kommer alltid att förbli Rom". Samtidigt visade sig förberedelserna för OS vara mer omfattande och kosta långt mer än man först beräknat. Drapeau hade anlitat en fransk arkitekt, Roger Taillibert, för att rita en ny enorm arena som skulle kunna hålla 58 000 besökare. Arenan som kom att heta "the Big O" skulle även ha ett 175 meter högt torn som skulle synas från hela Montreal och bli ett nytt landmärke för staden.

The Big O, 30 år senare

Det hela slutade som ett stort fiasko. Montreal hade inte resurser nog att bygga den enorma och tekniskt komplicerade arenan. Vid OS invigningen 1976 hade arenan kostat 264 miljoner dollar, dubbelt så mycket som först beräknat och då hade inte ens tornet börjat byggas. Provinsen Quebec hade sedermera fått hjälpa till med förberedelserna när staden Montreal inte hade möjligheterna att slutföra allt i tid.

Efter spelens slut fortsatte den storslagna och vid det laget, extremt kostsamma arenan att plåga Montreals ekonomi och Drapeaus rykte. Projektet hade redan tagit oväntade proportioner och staden hade belånat sig upp över öronen. En speciell tobaksskatt hade bland annat fått införas för att täcka delar av omkostnaderna. Ett revisionföretag räknade år 1984 ut att arenan vid den tidpunkten kostat lika mycket som alla andra täckta arenor i Nordamerika tillsammans. Den sammanlagda kostnaden för arenan med senare modifikationer och ränta på lånen blev ca 1,5 miljarder dollar och det tog Montreal 30 år att betala av hela projektet. Vidare komplikationer med det ihopfällbara taket kom att plåga arenans framtid och den kom senare att i folkmun kallas för "the Big Woe". För tillfället står arenan oanvänd då baseballaget Montreal Expos flyttat till Washington 2004. Drapeau sägs ha sagt "The Olympics can no more lose money than a man can have a baby", detta fick han givetvis äta upp och år 1980 valde han att inte ställa upp för omval.

Drapaue som dog 1999 var en orädd borgmästare med stora visioner om att sprida Montreals goda rykte internationellt. "Vad massorna vill ha är monument" sa han som svar till kritiker som ifrågasatte projektens storlek. Idag står Montreal med alla sina moderna monument som ett bevis på att inga uppdrag är för stora med rätt man vid makten. Jean Drapeau må ha belånat staden på ett tidigare aldrig skådat vis och den oanvända arenan för en och en halv miljard må stå som bevis på att ledningen tappade kontrollen över omfattningen av OS. I slutändan lyckades han dock anordna två av de mest prestigefyllda internationella evenemangen som funnits och sätta Montreal på kartan över nordamerikanska storstäder. Maple Leaves har inget emot att se fler orädda och kanske smått storhetsvansinniga lokala ledare upprepa Drapeaus livshistoria.



Jean Drapeau utanför den kanadensiska paviljongen under Expo 67

tisdag 16 september 2008

Maple Leaves listar och sammanfattar - Maträtter

Det finns många läckra matkreationer att förtära i Nordamerika. Det handlar inte bara om hamburgare och hot dogs även om sådana kan beställas i alla sammanhang tillsammans med svagt kaffe om man vill. Det här är några lokala och nationella rätter som vi är klart värda att prova i vår top-11 bästa amerikanska maträtter.

1. Stek

Ingen riktig amerikansk matträttslista kan börja med något annat än stek. Detta otydliga koncept som väl egentligen bara betyder en skiva kött, oftast från nöt, är essentiellt. Just därför att konceptet är så inkonkret kan man också få helt olika upplevelser beroende på var man beställer sin steak. Vi har väl tre huvudsakliga stekupplevelser.

Den första upplevelsen på House of Steaks, en pittoresk restaurang i östra Vancouver med inredning (och förmodligen även råvaror) från 1980-talet. Även om steken smakade som trä var upplevelsen oförglömlig. Den kinesiska ägarinnans utrop när ytterliagre två gäster kommer in i den annars tomma resta rangen är oförglömligt "two more, this must be my lucky day". Detta var också vår avskedmiddag till ära av Scarlett Johansons nya album.













House of Steaks, Vancouver


Den andra stekupplevelsen var på en lokal diner i Austin när Erik beställde in en "breakfast steak". Denna förträffliga start på dagen tar oss rask vidare till den tredje stekupplevelsen, "all you can eat meat". För att få den ultimata steken packade vi bilen full med texasfolk och texasöl och åkte 40 minuter ut på landsbyggden för att på Salt lick äta en köttbuffé, precis lika läckert och syndigt som det låter. Servitrisens utlåtande om huruvida vi åt tillräckligt var "well, football boys come in and eat here, sometimes 3 pounds each, but you did good".











Salt Lick, Austin



2. Po' boys


Denna smörgås från Louisiana är inte alls så fattig som namnet antyder. Konceptet sägs härstamma från att man tog rester från gamla måltider och stoppade in i en brödlimpa man köpt med sig hem efter att ha varit på krogen. Det låter inte så speciellt unikt men med friterade skaldjur och creolekryddning blir det ganska fantastiskt. Po' boyen är ett måste i New Orleans.












3. ostron

Man kanske inte föreställer sig USA som ett ostronland när man tänker sig texasbor som dregglar över en bit kött eller en överviktig polis med en stor korv i handen. Landets långa kustlinje har dock mängder av fiskebyar som fiskar och odlar ostron. Framför allt nere vid golfkusten är det lätt och billigt att få tag i ostron. Gott smakar det också.











Wintzell's Oyster House, Mobile AL


4. Poutine


Quebecs specialitet kanske inte låter så speciell men är i själva verket mycket delikat. Poutine är pommes av hög kvalitet som man toppar med brunsås och ost. För att få riktigt bra poutine vill man ha en bra sås, "it's a about the gravy" tydligen. Osten sen ska vara "cheese curds" alltså uppskurna ostbollar av en relativt olagrad vitost. Det finns två poutineställen i Montreal som slåss om förstaplatsen, Patati Patata och La Banquise. Vi har provat båda och och föredrar Patati Patata.












La Banquise, Montreal


5. Burritos


Burriton skulle säkert kunna utnämnas till USAs nationalrätt. Var man än kommer finns denna mexikoinflureade tortillarulle. Det sägs att maträtten är mexikansk men blivit modifierad för amerikanerna. Rullarna som ibland är mycket stora och innehåller ris, bönor, kött eller kyckling samt diverse grönsaker och salsa. Fattiga studenter i framför allt i Kalifornien och sydvästra USA lever i princip på burritos.

6. Hummer

I Maine kostar en hummer 3-4 dollar okokt. Det gör det möjligt att frossa fritt i skaldjurshimmelriket. Det finns många olika alterntiv men kokt, gratinerad och grillad brukar vara de vanligaste.















Acadia National Park, Maine



7. Efterrättspizza

När vi av en ren slump hamnade på öppnandet av en italiensk restaurang i Brooklyn och blev bjudna på gratis mat och dryck blev vi introducerade till ett helt nytt efterrättskoncept, efterättspizzan. Det var en varm pizzabotten som man garnerat med jordgubbar och chokladsås, helt obeskrivligt gott.

8. Clam chowder

Musselsoppa är gott och ofta billigt.

9. In N Out Burger

Snabbmatskulturen är utbredd i USA och det finns ofta fler snabbmatskedjor än lokala restauranger i både städer och samhällen. De flesta snabbmatshaken är väldigt tråkiga och maten smakar kemikalier (vi bortser från diners och korvställen). Det finns dock en kedja som håller måttet och förtjänar att omnämnas. In 'N' Out burger (känd från Big Lebowski) förbereder och tillagar all sin mat i restaungerna och använder bara bra råvaror. Priserna är dock lika låga som konkurrenterna och 50-talsmiljön är oslagbar. Tyvärr finns bara In N Out i Kalifornien, Nevada och Arizona. Vi har många oförglömliga minnen från In N Out och vi har till och med utformat vår egen specialburgare "hamburger with onions, mustard and ketchup instead".













In N Out Burger



10. Caesarsallad

Caesarsalladen är också en sån där rätt som finns på alla restauranger och kan vara antingen utsökt eller urtrist. Allt beror på salladens färskhet, dressingens blandning och krutongernas frasighet. En caesar är alltid bra kafékrubb.












Caesarsallad i San Francisco


11. Pretzels

Saltade kringlor finns i många olika varianter i USA. Den typ som man köper i påse och som är ca 3 cm stora är det perfekta snackset och bilåkarfödan. De lite större kringlorna som man köper i gatustånd, företrädesvis i New York och Philadelphia är även de mycket smakfulla.











Pretzels i Philly och i bilen

måndag 15 september 2008

Maple Leaves listar och sammanfattar - bilfoton

Att resa 2000 mil från Vancouver till Montreal tar sin tid. Många timmar blev det i bilen och nästan lika många foton. Här är våra top-25 bästa bilfoton. Som vanligt ingen imbördes ordning.

Lite In 'N' Out fest i bilen

Banken ikväll det typiska bilåkarmodet nämligen wife-beater-linne

Alison med In N Out mugg

Många mackor förtärdes under vägen

Banken med ett proppfullt baggage bakom sig

Solnedgång över Lake Superior från Baggaget

Riding like the trailer park boys

Rasmus har tagit över ratten

Anders är på besök och får finaste platsen i mitten av framsätet

Utför Quebecs vägar, första milen tillbaka i Kanada

Erik dricker morgonkaffe

Tar det lite lungt på campingen på Sasquatch

Positiva känslor i bilen

Riding slow uppför bergen på väg från Bend

Lite quality time i baggaget i O.C.

Sju personer i bilen på väg mot Sasquatch

Cascade Mountains

Kalifornien

Blank tankbil

Banken och Victor från baksätet

Första gången på amerikanska vägar i hyrbilen Chrisler

Big sur i Chrisler

Genom Nevada

Första gången i Jazzbåten, precis efter köpet