För att ni där hemma ska förstå Montreals storhet anser vi det vara viktigt att dela med oss av lite modern bakgrundshistoria om staden. Mycket kan sägas om staden
Montreal som upptäcktes av européer redan 1535 och under 1960-1970 var Kanadas största och ekonomiskt framgångsrikaste stad. Skyskraporna byggdes i rask takt på 60-talet som var stadens ekonomiska guldålder. Under 1970-talet förändrades Montreal. Det franska (språk och kultur) växte fram allt mer på bekostnad av det engelska. Engelskspråkiga storföretag flyttade till Toronto som blev landets nya finansiella centrum.
Montreal minskade sedan sedermera i storlek och blev mer och mer känd som en ung "hip" stad med en unik nordamerikansk franskspråkig kultur.I denna förändringarnas tid stod borgmästaren
Jean Drapeau som huvudperson. Drapeau var en fantastiskt fascinerande människa och vi har fördjupat oss i gamla tv-arkiv för att få veta mer om mannen som satte Montreal på kartan.
Jean Drapeau var Montreals borgmästare mellan 1956 och 1980. Drapeau var en stor visionär och blev så småningom känd för att själv kontrollera hela stadskontoret med järnhand. Han sades vara "mannen med ett öga för framtiden".
Inga projekt var för små för Drapeau som såg en grandios framtid för Montréal.År 1966 lät Jean Drapeau
Montreals första tunnelbanslinje byggas. Det var ett stort, fint och dyrt system med specialkonstruerade vagnar som gick på gummihjul för att minska bullernivån. Som med alla andra projekt Drapeau drog igång fanns det självklart en ironisk vinkel även till detta. Vagnarna ansågs inte säkra att köras utomhus vid regn vilket ledde till att hela systemet byggdes under jord och detta drev upp kostnaderna avsevärt.
Drapeaus nästa projekt översteg dock ambitionerna för tunnelbanesystemet med råge.
Drapeau drömde nu om att få nästa världsutställning, Expo 67, till Montreal, något som av de flesta sågs som en omöjlighet för en stad i Montreals storlek (då ca 1,8 miljoner invånare). Drapeau gav dock inte upp i första taget. Efter att Sovjetunionen 1962 ställt in sina planer på att hålla utställningen var Drapeau framme och lyckades med hjälp av sina storslagna planer och sin envisa lobbying vinna förtroendet.
På Hemmaplan i Kanada var utställningen inte speciellt populär utan ansågs vara för dyr och förberedelserna ansågs för stora för att kunna göras i tid.
Drapeau var tvungen att övertyga politikerna på regional och nationell nivå om att den datoranalys som konstaterat att det var omöjligt för Montreal att hålla utställningen var felaktig. Efter att Montreal vunnit uppdraget diskuterades vilken plats som spelen skulle hållas på och parken Mont-Royal i centrala Montreal togs upp på förslag. Drapeau hade dock andra planer, han hade för avsikt att
skapa en helt ny ö i St Lawrencefloden med hjälp av 25 miljoner ton jord man fått över från tunnelbansbyggandet. Budgeten för projektet var från början 167 miljoner dollar men steg till närmare 440 miljoner när utställningen öppnade fyra år senare. Att tänja lite på budgetar skulle senare bli Drapeaus signatur i jakten på att skapa nya monument.
Förberelserna fortsatte med nya överdådigheter och
Drapeau hade till och med på förslag att låna Eiffeltornet från Paris under utställningen och sades ha haft en överenskommelse med Charles de Gaulle. Som ni kan gissa blev det inget mer än ytterligare ett galet förslag från Drapeaus sida. När världsutställningen till slut var redo att invigas visade det sig att det mesta faktiskt var färdigställt och förberedelserna var tillräckliga.
Utställningen visade sig senare bli en succé och den framgångsrikaste under hela 1900-talet. Sammanlagt över 50 miljoner besökare kom för att se de 62 deltagande nationernas paviljonger. Detta i ett land med 20 miljoner invånare vid den tiden.
Ledmotivet till utställningen, sången Ca-na-da, är helt underbart (mycket 60-talsentusiams, vår favoritrad är när man glatt sjunger om det stigande invånarantalet i Kanada, "...and now we're twenty million") .
Den Amerikanska paviljongen och bostadsprojektet Habitat 67 är två av de byggnader som fortfarande står kvar från världsutställningen. Tiden för Expo 67 var förmodligen höjdpunkten i Drapeaus karriär. Därefter följde åren av den "
tysta revolutionen" i Quebec vilket skulle förändra Montreal avsevärt i samband med att den fransktalande befolkningen ville värna mer om det franska språket och den franska kulturen. Samtidigt hade Drapeau ett nytt projekt på gång. Han skulle ta de olympiska spelen år 1976 till Montreal. Detta skulle självklart toppa världsutställningen i internationell publicitet och slutligen sätta Montreal på kartan permanent. Mycket hände dock under tiden Drapeau och Montreal förberedde sig för OS. Toronto växte upp som en konkurrerande största stad och de engelskspråkiga företagen flyttade ifrån Montreal. Drapeau sägs i sin vanliga storslagna retorik ha deklarerat att
"låt Toronto bli Milano, Montreal kommer alltid att förbli Rom". Samtidigt visade sig förberedelserna för OS vara mer omfattande och kosta långt mer än man först beräknat. Drapeau hade anlitat en fransk arkitekt,
Roger Taillibert, för att rita en ny enorm arena som skulle kunna hålla 58 000 besökare. Arenan som kom att heta
"the Big O" skulle även ha ett 175 meter högt torn som skulle synas från hela Montreal och bli ett nytt landmärke för staden.
The Big O, 30 år senare
Det hela slutade som ett stort fiasko. Montreal hade inte resurser nog att bygga den enorma och tekniskt komplicerade arenan. Vid OS invigningen 1976 hade arenan kostat 264 miljoner dollar, dubbelt så mycket som först beräknat och då hade inte ens tornet börjat byggas. Provinsen Quebec hade sedermera fått hjälpa till med förberedelserna när staden Montreal inte hade möjligheterna att slutföra allt i tid.
Efter spelens slut fortsatte den storslagna och vid det laget, extremt kostsamma arenan att plåga Montreals ekonomi och Drapeaus rykte.
Projektet hade redan tagit oväntade proportioner och staden hade belånat sig upp över öronen. En speciell tobaksskatt hade bland annat fått införas för att täcka delar av omkostnaderna. Ett revisionföretag räknade år 1984 ut att arenan vid den tidpunkten kostat lika mycket som alla andra täckta arenor i Nordamerika tillsammans. Den sammanlagda kostnaden för arenan med senare modifikationer och ränta på lånen blev ca 1,5 miljarder dollar och det tog Montreal 30 år att betala av hela projektet.
Vidare komplikationer med det ihopfällbara taket kom att plåga arenans framtid och
den kom senare att i folkmun kallas för "the Big Woe". För tillfället står arenan oanvänd då baseballaget
Montreal Expos flyttat till Washington 2004. Drapeau sägs ha sagt
"The Olympics can no more lose money than a man can have a baby", detta fick han givetvis äta upp och år 1980 valde han att inte ställa upp för omval.
Drapaue som dog 1999 var en orädd borgmästare med stora visioner om att sprida Montreals goda rykte internationellt.
"Vad massorna vill ha är monument" sa han som svar till kritiker som ifrågasatte projektens storlek. Idag står Montreal med alla sina moderna monument som ett bevis på att inga uppdrag är för stora med rätt man vid makten. Jean Drapeau må ha belånat staden på ett tidigare aldrig skådat vis och den oanvända arenan för en och en halv miljard må stå som bevis på att ledningen tappade kontrollen över omfattningen av OS. I slutändan lyckades han dock anordna två av de mest prestigefyllda internationella evenemangen som funnits och sätta Montreal på kartan över nordamerikanska storstäder. Maple Leaves har inget emot att se fler orädda och kanske smått storhetsvansinniga lokala ledare upprepa Drapeaus livshistoria.
Jean Drapeau utanför den kanadensiska paviljongen under Expo 67
Nånstans i Williamsburg
Under Brooklyn Bridge i närbelägna D.U.M.B.O
Tunnelbanestationen
