God Jul på er nöller!

Men God Jävla Jul då!

Frankrike - fast kallt

Trettio grader celsius tappade vi, drygt. Från Hollywoods 15-20 till New Hampshires - 15. Flygresan var ångestfull ty vi visste vad som väntade oss. Vi mellanlandade i Vegas vars flygplats visade sig vara ännu mer deprimerande än själva staden. Iraksoldater turades om med trötta representanter av underklassen om att spela bort sina sista dollar på enarmade banditer innan de lämnade staten Nevada, de flesta förmodligen betydligt fattigare än när de anlände. Vår planering inför New Hampshire (som vi inte visste mer om än att det fanns billiga flygbiljetter dit) var som vanligt ganska bristfällig och vi hade med nöd och näppe samma morgon som vi åkte lyckats snickra ihop en soffplats i Manchester NH. Väl i Vegas fick dock den mindre glada nyheten att soffvärden Sally hade bråkat med sin pojkvän och inte ville ha oss snyltande där. Eftersom vi landade mitt i natten blev alternativet de mindre bekväma sofforna på flygplatsen. Vi är många som undrar vem som är den onda själen som designat "flygplatssoffan" med armstöd mellan varje sittplats, till för ställa till ett helvete för alla stackars budgetresenärer som inte vill slänga ut 100 dollar på ett motellrum vid flygplatsen utanför städer som Manchester NH.

Dagen efter visade Sally oss stan och vi shoppade loss i staten utan moms. Köpet av iPod med hörlurar blev 40 % billigare än vad det hade kostat hemma i Sverige. Kylan var dock obeskrivlig och fick oss att tveka på om inte Sibirien hade varit en bättre idé.

Sedan följde dock hur som helst en bussresa på sex timmar till Montreal, Quebec, Kanada. Vid gränsen inkasserade vi var sitt arbetstillstånd samt blev berövade på våra Amerikanska visum. Nu är det alltså förvärvsarbete och kyla som gäller. Jag kan inte fatta hur detta egentligen gick till. Det känns som om Uncle Sam fått mig att skriva på ett förödande kontrakt på helt felaktiga premisser. Erik är nog glad i alla fall eftersom han fått kvinnligt sällskap under ett par veckor.

Montreal verkar vara en fin stad. Det är dock omöjligt att vara ute mer än i korta omgångar eftersom man annars riskerar att frysa fast. Vi konstaterade redan igår att det är farligare att stanna vid rött ljus än att gå mot det eftersom det är absolut nödvändigt att ständigt hålla kroppen i rörelse. Montreal är också påfallande likt Frankrike med alla fördelar samt nackdelar det medför. Fördelar är t.ex att folk ser bra ut och verkar åtnjuta god kultur. Nackdelar är t.ex att jag inte förstår vad folk säger, vilket stör mig, samt att människor trots allt verkar vara lite obenägna att prata engelska trots att de bemästrar det alldeles utmärkt.

På måndag flyttar jag till en lägenhet i ett par veckor, ska bli najs. Nu gäller det bara att ordna med ett jobb.

Victor

Den smått vidriga familjen mitt emot oss på LAX hade den otäcka vanan att stoppa in pommes i sina grisiga donkenburgare. Vem gör så?

Vi kände oss som Göran Kropp när vi gick ut i den bitande kylan i Manchester

Manchester - staden alla invånare tycktes vara sysselsatta med att gräva fram

Julfest i Long Beach

För att ni där hemma inte skall behöva oroa er för att vi inte får någon julstämning här i den underbara staten där man fortfarande kan gå i t-shirt på dagarna lägger vi upp lite bilder från vår luciadag. Något tåg med stjärngossar blev det ju såklart inte eftersom vi inte vill att våra nyfunna vänner här ska tro att vi sympatiserar med en viss trekonsonantsekt med vissa vrickade idéer och med en förkärlek för strutar. Men det blev en bra start på lucia med happy hour på "Taco Surf". Efter det blev det graninköp med tillhörande pyntfest hemma hos studenterna vi bodde hos, trevligt. Så ja, det är jul här också. Och imorgon måndag blir det flygresa över hela landet till Mancherster NH.

Typiskt bra luciapriser

Drew som vi bodde hos och soffan som vi bodde på.

Är det en slump att Chewbacca låter likadant som en trådbuss i San Francisco?

Graninköp på Ralph's i Long Beach

Nyodlad julmustasch

“If God doesn't destroy Hollywood Boulevard, he owes Sodom and Gomorrah an apology”

Nu har snart en helg passerat i den L.A.-stadsdel som heter Hollywood. I fredags tog vi tunnelbanan från förstaden Long Beach där vi tillbringat en vecka på collegekillarna Drew, Mike, Bill och Ryans soffor. Long Beach var reko men vi suktade efter mer action och äventyr och som brukligt är i L.A begav vi oss självklart upp mot bergen. Vårt icke så glamorösa men väl så gästvänliga boende ligger bara en kort avstickare från Hollywood blvrd och är inget mindre än en hub för människor som söker sin minute of fame i rampljuset, vill strosa runt och spana på kändisar eller helt enkelt bara söker L.A. främsta nöjesscen efter att solen gått ner. Det har visat sig att stora delar av personalen på hostelet studerat antingen film, musik eller design i sina hemländer och nu kommit hit för att försöka slå igenom i "världens främsta nöjesindustri". Utan att verka överdrivet synisk är det väl rimligt att tro att långt från alla kommer att lyckas, men att städa rum i Hollywood har väl sin charm det också.

Hollywood blvrd är huvudgatan som som mellan Vine och Fairfax även kallas ”walk of fame”. Dess trottoarer som är välkända för sina gatstenar med kändisingraverade stjärnformationer ger ofta ett glamoröst intryck på film men i verkligheten är gatan mindre tjusig. Den del av gatan där den klassiska Chineese Theatre, som ofta stoltserar med de mest uppmärksammade filmpremiärerna är en turistscen medan andra ändan av gatan är sjaskigt område med pantbanker och spritaffärer. Filmstudiorna är sedan länge flyttade till andra delar av stan och kändisarna har flyttat upp i Beverly hills, Bel Air eller andra delar av bergen som omsluter den norra delen av staden. Det fascinerande med Hollywood är följaktligen inte filmindustrin i sig eller filmstjärnorna som stundvis huserar där. Det fascinerande är alla vanliga människor som kommit hit för att bli någon, för att få sitt namn uppmärksammat och i tro om att sedermera vandra på röda mattan framför Chineese Theatre.

Hur som helst, L.A. är som bekant en vansinnigt stor stad till ytan och allt man kan tänkas vilja se ligger utspritt på milslångt avstånd. Väster om Hollywood ligger Beverly Hills och Brentwood, de fina områdena där Paris Hilton super och sedan kör bil hem och där Brittan visar upp hela apparaten när hon kliver ur bilen. De områdena har säkerligen sin charm just därför att nästan alla du någonsin sett på film är där i berusat tillstånd. Vi sökte dock ett annat L.A. och begav oss redan i fredags åt motsatt håll. Nordost om Hollywood ligger Silver lake, Los Felizes och Echo Park områden som mer kan beskrivas med det populärt använda uttrycket ”laid back”. I fredags gick vi till klubben Spaceland som är en anrik rockklubb känd för att ha huserat rockband inom indiegengren innan de blivit stora. På vägen från bussen träffade vi Claudia som kände bandet Circus Minor och fixade rabatterat inträde och sedan introducerade oss för sina vänner. Alla här tycks ha någon form av pseudokändisskap Claudia hade varit med Britneyvideon ”Piece of me”, Rebecka hade dejtat någon i Teddybears sthlm och Erin hade varit i slagsmål med Courtney Love. På Spaceland träffade vi även Shannon, en söt och trevlig tjej som erbjöd sig att visa oss runt. Tillsamman med Shannon gjorde vi igår en barrunda bland hipsterbarer i Los felizes och Echo Park en mycket trevlig natt som avslutades med kaffe och pannkakor. Idag ska vi slutföra vår Big Lebowski-rundresa genom att bowla på Hollywood Star Lanes, the Dudes och Walters hall.

Shannon på nattöppet diner

Shannon, Erin och Victor

Fotoautomat på baren, mycket asiatiskt

Julstämning i Kalifornien

Efter Flagstaff kom Phoenix. Phonix var stort, väldigt stort. Vi bara körde, och körde och körde till vi knappt orkade hålla i ratten längre. Att åka från en bar i Phoenix till en annan innebar att förflytta sig 120 kvarter och 30 minuter på samma långa gata. Det kunde det ju varit värt om barerna hade varit något att ha, men det var de inte. Phoenix är en piss-stad som får lägsta möjliga poäng, vi flydde redan på kvällen och körde västerut så fort det gick. Efter en mycket bekväm natt i Casa de la Ford utanför en bensinmack i Yuma (the mother of all truckstops och sista staden i Arizona) kom vi så äntligen hem till Kalifornien igen! Sol, värme, hav och gött som det skall vara. San Diego visade sig vara en go stad och efter att ha bondat lite med några locals (som bland annat körde oss hem i sin Ford med en 7,2 liters "biggest ever made" motor) blev intrycket bara goare. Dagen efter var det dags för lite strandhäng igen på Ocean Beach som kanske kan vara den mest avslappnade kuststaden på denna planet. Hade kunnat stanna där resten av livet förmodligen, men hyrbilen skulle ju lämnas tillbaka så vi fick köra norrut genom Ocean County (med ett snabbt stopp hemma hos gänget från O.C. i Newport Beach) upp till Long Beach för att lämna av den. Så var vi då billösa igen men det gör inte så mycket, bor hemma hos ett gäng sköna studenter och lånar deras cyklar för tillfället. Helgen kommer vigas åt ett ordentligt slutfestande i Hollywood och Silverlake före vi sätter oss på planet upp mot iskalla New England nästa veckan. Usch.

San Diego

San Diegos örlogshamn

Julstämning i Ocean Beach

Drew, en av snubbarna vi bor hos

Mer julstämning i OB!

Klart man ska ha drive-in-spritbutiker

Gränsstaden Calexico en söndagsmorgon

Ty och hans största-motorn-någonsin-Ford

USA Hostel Horrors

Fishtacos på OB

Mer Öken

Nevada

Efter att ha lämnat Sin City fortsätter vi på Interstate 15 norrut mot Utah. Nevada har ett mycket anonymt landskap. Att färdas genom Nevada är som jag föreställer mig att det är att färdas på månen, helt tomt och öde bortsett från det antal gamla bortglömda amerikanska artefakter som ligger spridda över den ändlösa öknen. Som en oas i denna annars så ofruktbara region rinner Colorado River som också blir en naturlig gräns mot grannstaten Arizona. Vattnet från Colorado River har sedan urminnes tider varit den naturliga förutsättning som gjort bosättning i regionen möjlig. I det karga och torra ökenlandskapet har flodens vatten varit oumbärligt för att möjliggöra konstbevattnat jordbruk och boskapsskötsel. Vårt första turistbesök efter Vegas blev den gigantiska konstgjorda dammen och vattenreservoaren Hoover Dam. När Amerika på 1930-talet led av depressionens höga arbetslöshet inleddes runt om i landet flertalet storskaliga projekt för att med offentliga medel skapa arbetstillfällen. Denna keynesianska ekonomiska strategi som leddes av Roosevelt gick under namnet the New Deal, och Hoover Dam var just ett sådant projekt där 5000 arbetare slet i tio år för att bygga den 726 fot höga konstruktionen. Syftet med dammen var vid byggnadstillfället att kontrollera översvämningar från Colorado River men på senare år har förmågan att skapa ordentligt med vattenkraft och effektivt portionera ut flodens vatten till de törstiga städerna i området kommit väl till pass. Det är verkligen en hissnande syn som dock var västerländsk medborgare bör ha sett vid upprepade tillfällen redan innan hen beger sig till Nevada. Dammen är nämligen frekvent förekommande i amerikanska långfilmer där ett så kallat katastrofscenario innefattade rasande vattenmassor ska uppmålas. Självklart kostade parkering vid dammen sju dollar oavsett om man bara ville ta ett snabbt fotografi. Det blev därför nödvändigt att göra en så kallad drive by när bilen hela tiden hölls rullande.

Utah

Efter detta kanske lite överskattade turistmål var det dags att säga adjö till Nevada, köra upp på I 15 och fortsätta österut. Efter drygt två timmar kommer vi in i Utah. Utah? Ja, precis, Utah. Vad är Utah? Utah är väl kanske en av de de 50 staternas anonymaste, kanske i hård kamp med Wyoming (North Dakota utom tävlan). Hur som helst, Utah är känt för tre saker. Ett, staten är fullpackad med mormoner som mest sysslar med vinter-OS i Salt Lake city. Två, den har ett "pubförbud" som enkelt kan slinkas förbi med medlemskap i en privat pubklubb. Tre, dess oerhört vackra natur. Tyvärr låg Salt Lake City lite för långt bort för ett besök och eftersom vi körde igenom blev det inte aktuellt med pubklubb, då återstår naturen. I ärlighetens namn kollade vi väl lite mer på kartan än klockan när vi bestämde oss för att ta vägen genom den berömda "Zion National Park".Den skall tydligen vara oerhört vacker med massor av fantastiska röda klippformationer och grejer. Problemet var att när vi kom fram var det kolsvart ute. Så ja, vi har sett "Zion Nation Park". Men bara de två metrarna bredvid vägen som helljuset lyste upp. Efter det lämnade vi Utah och åkte in i Arizona istället. Vad är då intrycket av Utah? Mörkt, och lite spridda roadkill av olika slag.

Natten tillbringade vi sedan i staden Page i den absolut nordligaste delen av Arizona. En stad där under sommarhalvåret tiotusentals besökare varje dag vandrar runt i underbart väder i alla de fantastiska nationalparkerna. År 2007 sattes i staden ett nytt besökarrekord för månaden december. Det nya rekordet lyder två (2), Erik och Victor. Ensam i ett kluster av snabbmatskedjor och motell gjorde vi ungefär ingenting. Trösten var i alla fall att det var sjukt billigt och att vi fick chansen att se ytterligare en kraftverksdamm som var ännu större och fräckare än Hoover Dam, och som dämde upp en stor sjö som fått namnet efter Lake Powell och verkade vara någon form av sevärdhet.

Arizona

Nåväl, alla stater i det förlovade landet har ju som bekant ett smeknamn (av någon anledning) och Arizona kallas "Canyon State". Smart där, helt rätt, de sitter på en stor röd grop vid namn Grand Canyon. Vi åkte ner till södra sidan av den, betalade 25 dollar till en trevlig "park ranger" och åkte mot kanten. Detta är en av de saker vi älskar med USA, allt man kan göra kan man göra från bilen. Tuffande på sin 5-kronor-per-liter-bensin i sin genitalie-förlängande monster-SUV kan man se precis allt man behöver. Och tur är väl det när det regnar, är sådär fem grader varmt och blåser storm. Grand Canyon var otroligt häftigt, men det hade nog varit bättre i sol och värme istället för regn och dimma. Eller som damen i informationsbåset sa, "It would have been beautiful", när hon pratade om GC vid bättre väder. Efter en stund av kämpande mot vädrets makter åkte vi söderut till staden Flagstaff som kanske inte direkt imponerade. De har en snutt av Route 66 och förmodligen en bra utgångspunkt för hajkar på sommaren. Vi var inte där på sommaren och det rådde det inget tvivel om när vi på morgonen efter en natt på hostel kom ut och bilen var täckt med snö! Usch. Fram med Lonely Planet och slå upp Phoenix; över 300 soldagar per år och USA:s bästa vinterväder. Plattan i mattan, änna. Genom ett häftigt landskap á la vilda västern-film med tumbleweed och kaktusgubbar kom vi till denna stora, platta, stad.

Öken! - en kväll i Vegas

Efter att ha befunnit sig i San Franciscos unga och livliga stadsliv i två veckor och efter att sedan ha gjort en dagsutflykt till de florerande gröna vingårdarna i Napa Valley kan USAs sydvästa stater bara beskrivas med ett ord, ÖKEN! Vi åkte till Las Vegas i förhoppning om ett dekadent partyliv som bara fortsätter obekymrat, timme efter timme tills det att den svage lägger sig; om glamorösa kasinon där sedlar och marker behandlas med samma ansvarslöshet som Monopolpengar; om en laglös drogkultur tidigare gestaltad av Johnny Depp i Fear and Loating in Las Vegas; om unga par som ingår oövertänkta äktenskap på romantiska premisser; om kändisar som blottar sitt privatliv för pöbeln helt utan eftertanke. Ja vi kom helt enkelt till Vegas med övertygelsen om att möta det konstgjorda paradiset där ingen, INGEN, kan gå sysslolös eller uttråkad ens ett ögonblick.

Allt detta var givetvis helt felaktigt. Vegas kan sammanfattas med ett enda ord, ÖKEN. Trots pågående lågsäsong vågar vi påstå att Vegas är en stor bluff. Stadsbilden är påtagligt plastig utan någon tydlig atmosfär. Varken glamour, kändisar, drogade journalister, fester eller unga par kunde påträffas. Det enda som förekom i riklig mängd var svennighet. Smaklösa människor utan några av de attribut vi tidigare efterfrågat. Nästan ingen under 30 dessutom, rena dinosauriekyrkogården.

Vi bodde på ett sunkigt motell mitt på strippen och känner därmed att vi borde kunna uttala oss förhållandevis sakligt. Vi var även inne på alla större kasinon som MGM, Bellagio, Caesars Palace, Luxor, Excalibur etc. Samma sak överallt, svennighet men ingen glamour. Droppen som fick den billiga gratisdrinken att rinna över var när vi lyckades gå vilse inne på MGM när vi desperat försökte ta oss tillbaka till motellet.

Det var ingen tvekan om att en kväll var tillräckligt i Vegas och imorse tog vi det mogna beslutet att röra oss vidare. Det enda vi känner att vi missade var en fet buffé och bilmuseet. Kanske kan man komma tillbaka en annan gång i rätt sällskap om det är något särskilt evenemang man vill se. Tackar vet jag Utah

Vegas baby! We're going to Vegas

Vi beställde en småbil men fick ett monster. Om fem timmar ska vi ta vår nya gigantiska hyrbil välfylld med Irakolja och kör de tio timmarna ner till öknens partypärla, spelandes Creedence på hög volym. Hela natten ska vi köra Nevadas spikraka, kaktuskantade vägar och sedan hitta det sunkigaste och mest illaluktande motellet på hela strippen.

Våra planer för morgondagen är:

• gifta oss och få uppehållstillstånd
• dubbla vår reskassa på roulette
• frekventera flertalet okristliga lokaler
  

What happends in Vegas stays in Vegas

12 dagar i SF

Nu har snart 12 dagar passerat sedan vi kom till San Francisco. Vi har bott i fem olika inomhusmiljöer i fem olika stadsdelar. Just nu bor vi i det mexikanska distriktet Mission. Vi flyttade hit igår för att få lite mer stadskänsla. Förra hostelet var helt övergivet nattetid och mestadels bebott av gamlingar samt asiater med matteböcker. Det nya ligger mycket bättre bland barer och restauranger med billiga burritos och pissig inhemsk öl.

Härom dagen var vi och provsatt Al Capones cell på fängelseön Alcatraz, hemtrevlig institution med bra utsikt över SF och helpension. Bästa turistmålet hittills är dock tveklöst San Franciscos spårvagnsmuseum. För alla er som undrar vad som händer med alla de kablar som drar fram spårvagnarna så har vi svaret. De samlas i i ett rum under jorden i det otroligt fascinerande Cable Car Musem! Värt att se är även Camera Obscura, ett litet hus nere vid stranden där man kan gå in och få se hur en massa linser återspeglar vad som händer utanför. Old school analog videokamera från 1940-talet.

Annars har vi mest ätit go mat och festat. I torsdags såg vi Austinbandet Ghostland Observatory som var mycket bra. Annars har vi hunnit med en collegefest hos vår vän Julia och igår den dekadenta technoklubben End Up med tysk DJ.


[mp3] Ghostland Observatory - Sad sad city

Camera Obscura

Ghostland Observatory

Utsikt från Doloresparken

Utsikt Från Alcatraz

Alcatrazön

Kinakäk på riktigt i Chinatown (inga sju små rätter)