Ost och Wisconsin

Vi sitter på en bar i Minneapolis i sällskap av en samling människor vi endast träffar av hövlighet. För en gång skull är vi djupt besvikna på resultatet av vår Couchsurfingsökning och vår värd Nates sociala förmåga. Nate och hans vänner är inte otrevliga, de är bara totalt olika oss och saknar all vilja att utforska det okända.

- Äh va fan jag står inte ut, ska vi köra till Chicago, redan i natt säger Erik.

- Vi kör till San Francisco jag pallar inte mer, vad är det, typ 30 timmar va? utbrister Victor.

- Jag messar Jessica i Chicago så skriver du till Miguel i San Fran sen.

Efter lite mobilkorrespondens med landets kreativa hörn kommer vi fram till at köra till Chicago så fort vi lyckats skaka av oss datorsupport-Nate och hans gelikar. Minneapolis har vid det här laget gjort oss djupt besvikna. Visst finns det ett par schyssta häng här och där men vår dröm om ett oupptäckt Seattle har gått i tusen bitar.

Dagen efter packar vi ihop våra saker och tackar för oss. Pengar kan köpa både platt-TV och dyr lägenhet mitt i stan men inte mycket mer än så, det får bli dagens läxa. Vi behöver en ny injektion av vi-lever-för-dagen-människors entusiasm och galenskap. Good bye Minnesota, om våra vägar aldrig möts igen, då må det så vara.

Av praktiska själ tvingas vi dock omvärdera vår resrutt innan vi ens kommit ur St Paul. Jessica är upptagen dagen efter och vi har ingenstans att bo i Chicago. Med en nu lite nedstämd syn på tillvaron återgår vi till vår orginalrutt mot Detroit runt Lake Michigan. Istället för fallafel och PBR i Bucktown blir det nu istället Wisconsin, staten som endast är känd för sin ost.

- Asså jag gillar ost, det är inte det, men det här är ju som att åka på semester till västgötaslätten: du vet sånt man gör när man blir gammal och trött, säger vi tagna av stundens storstadssug.

Vår sinnesstämning förhöjs dock betydligt efter ett power stopp på ett ölbryggeri med gratis provmakning i Chippewa Falls. Med ny tro på både Wisconsin och Västgötaslätten åker vi vidare bland åkrar och mjölkkor. Vi handlar mat och bensin i ett litet samhälle som heter Cadott och kommer slutligen på varför Wisconsin trots allt bör betraktas som beboligt. Osten och bensinen är billigare än i någon av de andra 26 delstaterna vi hittills varit och vad kan man allvarligt talat mer önska sig? Så nu sitter vi här i Jazzbåtens baggage och äter ost och lyssnar på Janis Joplin, inte alls så illa.

På plats i Minneapolis

Vi tog det lite lugnt igår morse och kom iväg från Chicago ganska sent vilket gjorde att vi valde att köra de kanske 70 milen till Minneapolis under två dagar. Natten tillbringade vi på en camping utefter motorvägen någonstans mitt ute i Wisconsins vildmark. Även om inte själva campingplatsen var någon höjdare så blev det ganska mysigt ändå med lite medhavd Abbas senapssill från en svensk delikatessbutik i Chicago.

Staten Wisconsin verkar inte innehålla någonting. Det sägs att den är känd för sin ost, men alla stater måste ha något de är kända för och det var ju inte direkt så att vi fick köra slalom för att undvika ostfabrikerna på vägen hit. Tyvärr måste vi korsa staten igen nästa vecka när vi kör österut mot de stora sjöarna. Efter New Mexico utser vi härmed Wisconsin till den tommaste staten, dock med ett mer fördelaktigt klimat vilket lyfter den lite på vår totalranking.

Hur som helst kommer helgens aktiviteter vara förlagda i Minnesotas största stad, Minneapolis. Det är en av de kanske mer kända "Twin Cities" där den andra halvan kallas för St Paul. Minneapolis var ett av de populäraste resmålen för skandinaviska utvandrare när det begav sig och vi har redan spottat ett gäng svenskklingande namn. Idag är staden ett kulturellt center med en ung och hip befolkning som gillar musik, konst och teater. Ikväll ska vi gå och titta på det lokala bandet Lucy Michell and the Velvet Lapelles tillsammans Nate, vars soffa vi sover på.