Riktiga Texasupplevelser

De senaste dagarna har vi varit mycket aktiva med att göra det man gör här i Austin, ingenting. Folk är så bra på att göra just ingenting att Austin skulle kunna utnämnas till världens ingenting-centrum. En aktiv dag kanske man sådär traskar ner till skivaffären Waterloo och köper sig nya Girl Talk-plattan eller bara hänger lite borta vid vinylhyllan för att sedan cykla iväg på sin rosa hipstercykel med fixed gear till kaféhänget på South Congress. Om man sedan känner att man har energi över kanske, eventuellt, man kan ta sig ner till den varma källan Barton Springs och doppa kroppen lite (alltid 67 Fahrenheit) . En riktigt hektiskt dag kanske någon ivrig individ även kan stanna till på någon av de tjugotalet vintageaffärerna och inköpa något gammalt och färgglatt klädesplagg, innan de är dags för kvällens öldrickande med livemusik. Vi vill som alltid göra samma sak som stadens invånare och har därmed slagit rekord i ingenting-aktiviteter. Det har blivit lite av vintageshoppande, lite av kaféhängande, en hel del badande och mängder av öldrickande. Vi har också gått på två riktigt bra konserter med talangerna Crystal Antlers och tuffingarna Matt and Kim.

Imorse startade vi dagen med en Texasfrukost, det vill säga pizza och Dr Pepper hemma hos våra nya vänner Matt och Dan. Vi såg Spanjackerna spela mot Deutschland, inte riktigt så spännande som man kunde ha hoppats på men trevlig morgonunderhållning. Sedan fick vi även dagens Texasupplevelse när grannens get gick bärsärk på gården och hoppade upp och bajsade på alla bilar som stod parkerade där. Getens ägare, en påtagligt fet bilmekaniker med bar överkropp och byxorna nere vid knäna kom dock till vår undsättning.

Efter lite öl och barbeque har vi nu tagit beslutet att flytta ifrån Desiree till Taylor de sista dagarna innan vi åker mot New Orleans inför 4th of July.

Crystal Antlers

Matt and Kim

Commander in Chief i Texas statshus

statshuset Capitol

Bad vid Barton Springs

Lördag i Austin

fäst, fääst, fäääääst!Oh yeah baby!

Underbara Austin

Ibland får man för sig att ett ställe är himlen på jorden redan före man kommer dit. Risken är ju såklart att man kommer fram och det visar sig att man har fel: böckerna man läst och personerna man pratat med kanske har haft en annan smak som inte alls passar en. Kunde det vara så att Austin blott var ett luftslott precis som Bend i Oregon visade sig vara (efter att ha tagit en fyratimmars omväg)? Till vår oerhörda lycka kunde vi efter en kort kväll ute i denna Texashuvudstad igår andas ut och bara njuta av atmosfären på tisdagskvällspackade gator. Det enda orosmolnet på vår annars klarblåa himmel är om vi någonsin kommer kunna slita oss härifrån.

Boendefrågan löste sig förresten galant igår och nu bor vi tre hemma på jättetrevliga Desirees golv i ett stort hus precis utanför stan. Återigen visar det sig att couchsurfing är världens bästa sätt att resa på!

Dricka lite kaffe på South Congress är Maple Leaves hårda vardag

The Big Lebowski på re-run är aldrig fel, speciellt inte när man kan dricka White Russians under tiden

150 mil av ingenting

Sand, kaktus, någon enstaka ödla, en övergiven järnvägsstad, mängder med gränsvakter och några bensinmackar. Det var ungefär allt gårdagens resa från Tucson till Pedernales Falls State Park i Texas bjöd på. För att undvika den Arizoniska hettan lämnade vi våra nya vänner i Tucson redan 05 noll noll och njöt sedan av motorvägen I-10 fram till midnatt då vi i kolsvart mörker lyckades slå upp vårt tält och laga en utsökt middag bestående av pasta och tomatsås.

När vi vaknade i ett kokhett tält/bil imorse sprang vi ner till floden för att flyta ett tag före vi packade in oss i vår vinröda skönhet och satte av mot ett av resans huvudmål: Austin, Texas. Denna liberala oas i "The Lone Star State" är en universitetsstad med ett kokande kulturliv och hemstad för många av Amerikas största musiker. Nu ska vi bara försöka få tag i någon vi kan bo hos så kommer det nog bli en strålande vecka här.

Typisk Arizonaväg

Typisk Arizonakaktus

Typisk Arizonasolnedsgångstitt

Allt man tar i bränner man sig pa

Det ar sant, allt man tar i i Arizona branner man sig pa. Nycklar: aj! Mynt: skitvarmt, dorrhandtag: stekhett, mat: genomstekt. Till och pa datormusen branner man sig pa sa nu far det fan va nog! 

Nu ska vi aka pa jakt efter kaktusar och skallerormar. Undrar om vi kan komma upp i 50 grader idag, hade varit sjukt. 

Tucson, Arizona

Med nästan 500 mil på mätaren redan startade vi igår upp jazzbåtens 5-litare och satte kurs mot öknen. Efter att ha åkt på ett däcksafari bland bilskrotarna lyckades vi även insförskaffa oss lite säkerhet med ett nytt reservhjul till båten. Det tog en hel natts körning (tre timmar bara att åka igenom LA trots bra trafik) innan vi var framme helt utpumpade efter att ha gjort massor av mil i hettan som råder här i öknen även på natten. Vi tog in på ett billigt motell klockan 5 på morgonen och sov de värsta timmarna mitt på dagen. Igår kväll träffade vi några kompisars kompisar och gick på konsert med Montreal-bandet Islands. En helt sjuk upplevelse eftersom dörrvakterna inte ville godta våra svenska körkort och vi blev förvisade till någon slags minderårighörna bakom ett nät som delade upp dansgolvet, helt galet.

Denna morgon gick vi upp tidigt för att åka på en utflykt till Tucsons flygplanskyrkogård. En helt fascinerande plats med många hundratals gamla flygplan uppställda i öknen på långa raka rader. Allt från gamla Vietnambombare och f-16 till stora jumbojets. Nu sitter vi och rider ut hettan på ett café, för tillfället är det 47 grader Celsius.

Surfing USA

Istället för att försöka återskapa vår förlorade bloggtid i ett endaste inlägg kommer här tusen och åter tusen stycken.

Som ett strandinslag i vår storstadsvardag åkte vi för knappt en vecka sedan ner till OC (Orange County) för att campa på stranden och surfa i två dagar. Helt jäkla genialt var det faktiskt så här med facit i hand. Vi var väl kanske inte helt framgångrika med surfningen men detta till trots blev det två sköna dagar i solen.

Six Flags, sex timmar i öken

Six Flags är världens sjukaste nöjeskonstruktion uppe på ökenberget Magic Mountain norr om LA. Världens största berg-och-dalbanor, typ på nåt sätt. Vi var självklart tvungna att åka dit och hänga en dag i den 40-gradiga hettan.

Leaving LA

Ber om ursakt for den langa tiden utan blogginlagg, en liten incident innefattande ett natverkskort och en fot har gjort oss internetstrandande den senaste tiden. Det kommer sjalvklart bli battring snarast.

Hur som helst har vi haft en underbar tid i och runt Los Angeles (mer om detta senare) men nu ar det dags att dra vidare osterut! For att undvika att kora bil i over 40-gradig varme i sodern kommer vi fardas nattetid och borde saledes vara framme i staden Tucson i staten Arizona imorgon bitti.

Hoppas ni alla far en bra midsommar, vi skall se till att plocka upp lite sill pa nagot IKEA nagonstans.

A night at the Roxbury

Igår kväll gick vi ut med höga förväntningar om att träffa kändisar och steka bland societeten. Med friskt mod traskade vi upp mot ett av L.A:s främsta kändishäng SkyBar på Sunset Boulevard. När vi närmade oss inrättningens ingång och dess enorma dörrvakter visade det sig dock ganska snart att detta inte är en bar man kommer in på hur som helst. Det blev fet "a-night-at-the-roxburt-diss" rakt i ansiktet å vårt lilla sällskap. Med stor förundran och lite moloken inställning till hela stekarprojektet ringde Victor in kusin Ronja och fick information om nya stekmöjligheter på andra sidan Hollywood. Projektet startade på nytt och en taxiresa senare var vi mitt inne i slynglarnas högborg. Med största allvar och alldeles för mycket tequila började vi försöka infiltrera kändissfären. Dessvärre visade varken Lindsey Lohan eller Natalie Portman upp sig. Vår enda kändiskonfrontationen blev någon slags myspacekändis/playmate-of-the-year/reality-show-stjärna. Vi kommer inte riktigt ihåg vad hon hette men det var nåt i stil med "Tila-Tequila"eller så.

Kvällens slutsats blev att våra stekfärdigeheter inte är helt finslipade än de är snarare lika underutvecklade som landet Ghana. Nu är då frågan om det är värt att slösa bort en kväll till på att lära känna hollywoodfolket och finslipa stekandet, eller om vi bara ska åka bort till Silver Lake och Echo Park till hipsterkvarteren där vi hör hemma. Svaret står att finna i morgondagens inlägg.

Stekande på Green Room

Stekare på Green Door

Endollarsbiltvätt

Caféhäng i Silver Lake

Schteka i the Hills

Efter några stillsamma dagar nere hos alla våra underbara vänner i världens bästa band The Red River i Long Beach har vi nu förflyttat oss uppåt mot "the Hills". Två timmar tog det i L.A:s trafikkaos innan vi kom upp till Hollywood. Vi kom dock snart fram till att det är coolt att sitta fast i trafiken i L.A., en helt underbar upplevelse faktiskt att sitta där och andas in smogen medan Journey sjunger "don't stop believing". Under tiden övade vi upp våra stekfärdigheter genom att praktisera veven och prata på bohusländska "î". Nu har vi långtgående planer på att göra Beverly Hills på korrekt vis och träffa alla kändisarna. För att kunna åstadkomma detta måste vi gå emot allt vi tror på och lever för. För en enstaka kväll ska vi "steka" (dricka dyra sockerdrinkar och försöka verka tuffa) som de bortskämda slynglarna.

Maple Leaves on the radio

Maple Leaves har nu gjort sitt första radioframträdande, gå genast in och lyssna.

Strandraggaren Henke

Idag kom vår kära vän Henke till stan. Direkt från Vegas med friskt humör ledde han oss på ett korståg genom Long Beach second hand-affärer och ner mot den milslånga stranden. Med Henke AKA Hank, AKA H-man, AKA Hornboy kommer vår resa nu att ta en ny riktning. Henke tillför den där gnistan av vitalitet som tar Maple Leaves' Road trip to Heaven till himlen.

Vad händer efter San Francisco?

Den frågan ställer vi oss nu efter ytterligare en vecka här i USAs liberalaste och mest händelserika stad. I ingen annat stad står man oförundrad över att en blåsorkester i 60-talskläder går förbi en på trottoaren och spelar big band musik; när det sitter en hemlös och spelar sitar för växel; när man går på världens bästa fest med MSTRKRFT och Moby står kvar på efterfesten och spelar Blondie en timme efter stängningdags för de sista 30-talet personerna som stannat kvar; när man sitter i Doloresparken och en kvinna i valmoblommaklänning kommer och frågar om man vill skriva på en namnunderskrift för att legalisera prostitution; när hela publiken på Sex and the City är storgråtande bögar. Ja, 1968 års peace and love centrum är sannerligen inte som någonting annat. Vi bor självklart i hippiestadsdelen Haight Ashbury bara ett kvarter från Grateful Deads gamla hus och två kvarter från parken the Panhandle där Jefferson Airplane, Janis Joplin och Jimi Henrix spelade för en påtagligt LSD-påverkad ut-ur-Vietnam-publik för 40 år sedan. Imorgon måste vi åka härifrån för att hämta vår kära vän Henke från Sverige i LA. Att lämna San Fran är om möjligt ännu sorgligare nu än förra gången vi var här. Varför måste världens bästa stad ligga halva jordklotet bort från Sverige frågar man sig och vem ska man behöva gifta sig med för att få stanna kvar?

Miguel och James Dean

The Mezzanine

Moby gav aldrig upp

Ett av många vackra hus i SF

Doloresparken med bruna påsar

Miguel i Dolores
Miguel och Robert Kennedy

Matlagning

San Francisco Zoo