Assimilering

Jag går på en promenad med min nya iPod inställd på "genius". Uppfylld av sensommarglädje går jag upp till Majornalika stadsdelen Mile End i förmiddagssolskenet. Jag köper några bagels och en kaffe och dricker i solen utanför caféet Club Social. Med Girl Talk, MGMT och of Montreal i lurarna studsar jag glatt nedför Plateau mot downtown på jakt efter lacrossehandskar till Erik som fått USA-längtan där hemma. Jag går nedför huvudgatan St. Catherine och lyssnar på när Tom Petty, Springsteen och Creedence utropar poetiska patriotismer. Inga handskar finns att finna så jag börjar gå hemåt uppför St. Laurent. En plötslig kalifornienlängtan får mig att gå in på American Appearal och köpa nåt fint.

Plötsligt medveten om att jag bara har tre dagar kvar i Nordamerika säger jag STOPP. Nu får det vara slut på amerikaromantiseringen, jag måste börja återanpassa mig för Sverige och Göteborg. Jag gör en ny genius-playlist på Håkan för att starta re-assimileringen och snart börjar jag komma ihåg allt det fina där hemma. Jag går runt i solen och tänker på Slottskogen, Klippan, Masthuggsberget och Vasagatan. "deeee är en vacker dag på Stigbergsliden..." sjunger jag och ser framför mig hur spårvagnarna svischar fram utanför Bengans. Kanske ska det inte bli så dumt att åka hem igen ändå. Gå på Pustervik och hänga på Zenith, den gamla pluggångesten på KTB och ölglasen på Kelly's. Kanske finns också fortfarande alla svartfester i stadens mörka utkanter kvar. Filmfestivalen är bara fyra månader bort och kulturnatta precis runt hörnet. Men framför allt är ju årets höjdpunkt bara 3 dagar efter att jag kommer hem. Håkan Hellström på Stora scenen, Liseberg den 26e september, vilken lycka. Sen att få träffa alla vänner och söta syster Klara har jag längtat efter länge. Good bye America the beautiful from sea to shining sea, snart är du ett helt världshav bort igen. Det bästa är nog att sätta på den finaste påminnelsen om Göteborg och sen bara njuta av de sista dagarnas frihetskänsla.

för dom är uppe på taken, alla är högt över staden...

Jean Drapeau - borgmästare, visionär, maverick

För att ni där hemma ska förstå Montreals storhet anser vi det vara viktigt att dela med oss av lite modern bakgrundshistoria om staden. Mycket kan sägas om staden Montreal som upptäcktes av européer redan 1535 och under 1960-1970 var Kanadas största och ekonomiskt framgångsrikaste stad. Skyskraporna byggdes i rask takt på 60-talet som var stadens ekonomiska guldålder. Under 1970-talet förändrades Montreal. Det franska (språk och kultur) växte fram allt mer på bekostnad av det engelska. Engelskspråkiga storföretag flyttade till Toronto som blev landets nya finansiella centrum. Montreal minskade sedan sedermera i storlek och blev mer och mer känd som en ung "hip" stad med en unik nordamerikansk franskspråkig kultur.

I denna förändringarnas tid stod borgmästaren Jean Drapeau som huvudperson. Drapeau var en fantastiskt fascinerande människa och vi har fördjupat oss i gamla tv-arkiv för att få veta mer om mannen som satte Montreal på kartan.

Jean Drapeau var Montreals borgmästare mellan 1956 och 1980. Drapeau var en stor visionär och blev så småningom känd för att själv kontrollera hela stadskontoret med järnhand. Han sades vara "mannen med ett öga för framtiden". Inga projekt var för små för Drapeau som såg en grandios framtid för Montréal.

År 1966 lät Jean Drapeau Montreals första tunnelbanslinje byggas. Det var ett stort, fint och dyrt system med specialkonstruerade vagnar som gick på gummihjul för att minska bullernivån. Som med alla andra projekt Drapeau drog igång fanns det självklart en ironisk vinkel även till detta. Vagnarna ansågs inte säkra att köras utomhus vid regn vilket ledde till att hela systemet byggdes under jord och detta drev upp kostnaderna avsevärt.

Drapeaus nästa projekt översteg dock ambitionerna för tunnelbanesystemet med råge. Drapeau drömde nu om att få nästa världsutställning, Expo 67, till Montreal, något som av de flesta sågs som en omöjlighet för en stad i Montreals storlek (då ca 1,8 miljoner invånare). Drapeau gav dock inte upp i första taget. Efter att Sovjetunionen 1962 ställt in sina planer på att hålla utställningen var Drapeau framme och lyckades med hjälp av sina storslagna planer och sin envisa lobbying vinna förtroendet.

På Hemmaplan i Kanada var utställningen inte speciellt populär utan ansågs vara för dyr och förberedelserna ansågs för stora för att kunna göras i tid. Drapeau var tvungen att övertyga politikerna på regional och nationell nivå om att den datoranalys som konstaterat att det var omöjligt för Montreal att hålla utställningen var felaktig. Efter att Montreal vunnit uppdraget diskuterades vilken plats som spelen skulle hållas på och parken Mont-Royal i centrala Montreal togs upp på förslag. Drapeau hade dock andra planer, han hade för avsikt att skapa en helt ny ö i St Lawrencefloden med hjälp av 25 miljoner ton jord man fått över från tunnelbansbyggandet. Budgeten för projektet var från början 167 miljoner dollar men steg till närmare 440 miljoner när utställningen öppnade fyra år senare. Att tänja lite på budgetar skulle senare bli Drapeaus signatur i jakten på att skapa nya monument.

Förberelserna fortsatte med nya överdådigheter och Drapeau hade till och med på förslag att låna Eiffeltornet från Paris under utställningen och sades ha haft en överenskommelse med Charles de Gaulle. Som ni kan gissa blev det inget mer än ytterligare ett galet förslag från Drapeaus sida. När världsutställningen till slut var redo att invigas visade det sig att det mesta faktiskt var färdigställt och förberedelserna var tillräckliga. Utställningen visade sig senare bli en succé och den framgångsrikaste under hela 1900-talet. Sammanlagt över 50 miljoner besökare kom för att se de 62 deltagande nationernas paviljonger. Detta i ett land med 20 miljoner invånare vid den tiden.

Ledmotivet till utställningen, sången Ca-na-da, är helt underbart (mycket 60-talsentusiams, vår favoritrad är när man glatt sjunger om det stigande invånarantalet i Kanada, "...and now we're twenty million") .

Den Amerikanska paviljongen och bostadsprojektet Habitat 67 är två av de byggnader som fortfarande står kvar från världsutställningen.

Tiden för Expo 67 var förmodligen höjdpunkten i Drapeaus karriär. Därefter följde åren av den "tysta revolutionen" i Quebec vilket skulle förändra Montreal avsevärt i samband med att den fransktalande befolkningen ville värna mer om det franska språket och den franska kulturen. Samtidigt hade Drapeau ett nytt projekt på gång. Han skulle ta de olympiska spelen år 1976 till Montreal. Detta skulle självklart toppa världsutställningen i internationell publicitet och slutligen sätta Montreal på kartan permanent. Mycket hände dock under tiden Drapeau och Montreal förberedde sig för OS. Toronto växte upp som en konkurrerande största stad och de engelskspråkiga företagen flyttade ifrån Montreal. Drapeau sägs i sin vanliga storslagna retorik ha deklarerat att "låt Toronto bli Milano, Montreal kommer alltid att förbli Rom". Samtidigt visade sig förberedelserna för OS vara mer omfattande och kosta långt mer än man först beräknat. Drapeau hade anlitat en fransk arkitekt, Roger Taillibert, för att rita en ny enorm arena som skulle kunna hålla 58 000 besökare. Arenan som kom att heta "the Big O" skulle även ha ett 175 meter högt torn som skulle synas från hela Montreal och bli ett nytt landmärke för staden.

The Big O, 30 år senare

Det hela slutade som ett stort fiasko. Montreal hade inte resurser nog att bygga den enorma och tekniskt komplicerade arenan. Vid OS invigningen 1976 hade arenan kostat 264 miljoner dollar, dubbelt så mycket som först beräknat och då hade inte ens tornet börjat byggas. Provinsen Quebec hade sedermera fått hjälpa till med förberedelserna när staden Montreal inte hade möjligheterna att slutföra allt i tid.

Efter spelens slut fortsatte den storslagna och vid det laget, extremt kostsamma arenan att plåga Montreals ekonomi och Drapeaus rykte. Projektet hade redan tagit oväntade proportioner och staden hade belånat sig upp över öronen. En speciell tobaksskatt hade bland annat fått införas för att täcka delar av omkostnaderna. Ett revisionföretag räknade år 1984 ut att arenan vid den tidpunkten kostat lika mycket som alla andra täckta arenor i Nordamerika tillsammans. Den sammanlagda kostnaden för arenan med senare modifikationer och ränta på lånen blev ca 1,5 miljarder dollar och det tog Montreal 30 år att betala av hela projektet. Vidare komplikationer med det ihopfällbara taket kom att plåga arenans framtid och den kom senare att i folkmun kallas för "the Big Woe". För tillfället står arenan oanvänd då baseballaget Montreal Expos flyttat till Washington 2004. Drapeau sägs ha sagt "The Olympics can no more lose money than a man can have a baby", detta fick han givetvis äta upp och år 1980 valde han att inte ställa upp för omval.

Drapaue som dog 1999 var en orädd borgmästare med stora visioner om att sprida Montreals goda rykte internationellt. "Vad massorna vill ha är monument" sa han som svar till kritiker som ifrågasatte projektens storlek. Idag står Montreal med alla sina moderna monument som ett bevis på att inga uppdrag är för stora med rätt man vid makten. Jean Drapeau må ha belånat staden på ett tidigare aldrig skådat vis och den oanvända arenan för en och en halv miljard må stå som bevis på att ledningen tappade kontrollen över omfattningen av OS. I slutändan lyckades han dock anordna två av de mest prestigefyllda internationella evenemangen som funnits och sätta Montreal på kartan över nordamerikanska storstäder. Maple Leaves har inget emot att se fler orädda och kanske smått storhetsvansinniga lokala ledare upprepa Drapeaus livshistoria.

Jean Drapeau utanför den kanadensiska paviljongen under Expo 67

Go Redmen

I går gick vi och såg Canadian Football (tror att det är ungefär samma som amerikansk fotboll men den som känner sig intresserad kan ju kolla Wikipedia). Det var McGills universitetslag "Redmen" som spelade mot Concordias (ingen aning om vad deras heter). Vi var självklart mycket pepp på att se McGill vinna. Trots att de hade ryktet om att suga hade vi stort förtroende för rödmännen. Vi laddade med att dricka det lokala blaskölet Molson Dry och hejade vilt. Tyvärr gick inte Redmen hela vägen med 20 sekunder kvar piskade Concordia de bortskämda anglophoneras tonårs*****. Vi sörjde dock inte speciellt länge utan gick istället ner till industriområdet Griffintown och fick en injektion av 'stuff white people like', nämligen en festival till minne av det gamla industriområdet med samma namn som ska rivas till förmån för nya bostäder.

Välfyllda läktare

Exemplariskt spel

Remember Griffintown

Musik och rollspel

Medan dagarna går i Montreal kommer vi ihåg varför denna stad är så speciellt älskvärd. Att det bästa av Montreal framträder efter att mörkret fallit har vi redan tidigare konstaterat flera gånger här på Maple Leaves men det tåls att upprepas. Helgens fallstudier i Nordamerikas klubbliv har varit mycket framgångsrika. Den Montrealska nattlivsinstitutionen Foufounes Électriques var som vanligt bra i fredags. Guns N Bombs från L.A följde den lokala hjälten Dj Cherry Cola som är vår nya favoritDJ, alla kategorier. Foufounes kombinerar allt bra som en klubb bör ha. Det finns en känsla av genuinitet som inte går att finna på klubbar i varken New York eller San Francisco på Foufounes. Lokalerna är smutsiga, mörka och luktar rök och besökarna är vanliga Montrealare utan utstuderade hipsteruniformer. Priserna är mycket acceptabla då man sparat in på dekor och lyxiga drinkar och istället serverar enkla groggar och blaskig öl. Det bästa med Foufounes är dock musiken. Namn som platsar på storklubbar turas om att spela på denna lokala sylta med hängivna besökare.

I går hade vi turen att även få gå på en av få fester på SAT (Montreals konst- och teknologiinstitut). Denna lite mer sällsynta tillställning samlar alla Montreals konststudenter och alla de andra som flockas kring sådana. Musiken och videoprojektionerna var höjdpunkten. Don Rimini från Paris och vår DJ Cherry Cola uppträdde.

Lite tagna efter allt nattliv tillbringade vi idag söndagen i parken här bredvid. Det blev lite hängande med Vancouver 9/11 truth-tältet (någon slags vansinnig samling konspirationsfolk från Vancouver). Mest fascinerade var dock de medeltida rollspel som pågick uppe på Mont-Royalberget. Ett regelrätt slagfält med folk iklädda rustningar och beväpnade med skumklädda vapen. Mycket KONSTIGT alltihop.

Rollspel

Piknic Electronik

Montreal är välkänt för sin alternativa musikscen. Kända alt-band från Montreal är till exempel Arcade Fire, Death from above 1979, Crystal Castles, Chromeo, A-Trak, Tiga, Do Make Say Think, Final Fantasy, Tegan and Sara och Wolf Parade.

Under sommarhalvåret händer det mycket utomhus i Montreal med spelningar och gatufestivaler överallt. Picnik Elektronik är en utomhusfestival med elektronisk musik i den gamla världsutställningparken Parc Jean-Drapeau på öarna Sainte-Hélène och Notre-Dame i mitten av St. Lawrance-floden. DJs från Montreal och andra delar av världen kommer hit och spelar för stadens invånare. När det är fint väder finns det få aktiviteter som slår en dag på Picnik Electronik.

Vi tillbringade idag därför sista dagen innan Labour Day (då sommaren sägs ta slut) med alla andra elektroquebecare. Misstress Barbara och Sad Mafioso spelade för oss och stämningen var mycket québécois.

Montreal på andra sidan floden

Picnik Electronik

Rasmus diggar

Misstress Barbar

Rasmus diggar lite mer

Biosphère från världsutställningen 1967

Jazzbåt till salu

Med viss desperation försöker Victor nu överkomma all byråkrati som är förknippad med att köpa och sälja bilar i olika provinser på olika sidor av den nordamerikanska kontinenten. Den som trodde att även en federation erbjöd någon form av standardisering gällande register och statliga vägprogram är nu motbevisad. De som säger att Europa är administrativt otillgängligt borde ta en titt på Kanada.

Vi tycker också att det lite märkligt att ingen redan anmält sitt intresse för att köpa Jazzbåten som nu är till salu för allmänheten. Trots Victors mycket tilltalande annons på Craigslist.com står hon fortfarande kvar här ute på gatan. Ta chansen nu gott folk, KOM OCH KÖP!

Inget att tveka över, bara att KÖPA KÖPA KÖPA

Konventet kostar

Andlösa efter Obamas tal inför 75 000 koleriskt skanderande åskådare och helt överdoserade på CNN:s minutiösa täckning av det demokratiska partiets konvent som nu är till ända tar pojkarna nu en liten poutine/ölpaus i verkliga livet i Kanada över helgen. Dock bara till på måndag, då fokus åter flyttas söder om gränsen och tvillingstäderna Minneapolis/St. Paul där det är republikanernas och krigshjälten McCains tur att hålla hov. Dyker Lee Greenwood upp för ett uppträdande? Hade inte Huckabee egentligen varit den bästa kandidaten? Och kommer Gustav att ställa till det?

Kommer våra vänner orka? Häng med och se vetja!

Annars? Rasmus springer kors och tvärs campus med blanketter och formulär när han inte meckar med fröken Julie, vars kedja hoppade av strax innan hon körde över ett häftsift. Victor försöker kränga bil. Båda funderar på att lära sig lite franska.

Håll till godo med lite bilder på den nyinflyttade ungkarlslyan:

Fröken Julie i hallen

Victor och datorer

Fullt utrustat kök, matta och allt

Fullt utrustad trädgård, matta och allt

Manger á Montreal

Montreal i trettio grader och sol visar sig vara ett ganska angenämt ställe. Bad och promenerande varvas med en blaskig Molson, alternativt inte fullt lika blaskig Boréal, och en tallrik Poutine, Montrealsk specialitet; pommes med ost och brunsås, precis lika gott och onyttigt som det låter, eller nästan ännu godare än det låter, det är verkligen sjukt gott. Sen lägger man sig i en park och sover.

Efter att ha fixat boende och även inhandlat en cykel är franskan nu nästa utmaning som ska överkommas; fraserna "Je voudrait un Poutine S.V.P." och "Vive le Quebec libre!" misstänker vi inte räcker om man ska övervinna den något egensinniga lokalbefolkningen, även om det säkert räcker ganska långt. Annars blir det till att flytta upp till den motståndskraftiga anglofona minoriteten i Mile End.

Ramsus tar en liten förmiddagslur i parken

Ramsus på en strand vi St Lawrence-floden

Rasmus utanför DQ på nya cykeln

Rasmus äter Poutine

Rasmus slappar i lägenheten

Mainly Maine och sånt

Efter Portland började den riktiga, main-ly Maine (en populär ordlek) upplevelsen. Vi körde hela dagen i förrgår längst med kusten upp till Acadia National park. Där hittade vi en trevlig camping med Mainekust, hummer och hela paketet. Vi hade lite hummerfest och morgonen efter lämnade vi för att åka vidare mot Kanada. De kanadensiska gränsvakterna började gå igenom Jazzbåten med handskar men gav ganska snart upp när de insåg hur mycket saker som vi packat in. Väl framme i Montreal gick vi direkt och kollade på en lägenhet som vi tog direkt. Nu har vi en nice lya mitt på Plateau att flytta in i på måndag och så länge bor vi hemma hos Carina som är yogalärare. Stort tack också till ICA-banken som har bytt ut alla sina bankkort utan att informera om att de gamla kommer att sluta fungera. Det gör det så mycket enklare för oss som är utomlands.

Maines ksut vid Acadia National Park

På väg över en Mainebro

Rasmus

Alltid boots på när man vandrar i Maine

Fiskeby

Hummerfest

Nästan framme i Montreal

Quebec

Go moan for man

Walk hard
Hard
When they say
You're all done

Walk bold
Hard
Though they say
You're not the one

When I meet my maker on my dying day
Gonna look him in the eye and by god I'll say
I gave my word and my word was good
I took it in the face and walked as hard as I could

Lets go GIANTS!

Idag är dagen då varannan amerikan bänkar sig framför TVn, beställer pizza och bunkrar upp med sammanlagt femton tusen ton chips. SUPER BOWL XLII är här! För er oinvigda: det är dags för finalen i amerikansk fotboll. Football är en av de tre stora sporterna i USA. Finalen som går första söndagen i februari varje år sägs vara världens största TV-evenemang och svartabörs-biljetterna till arenan nere i Phoenix, Arizona, gick på drygt 40 000 svenska enkronor.

Man kan dela upp hela spektaklet i fyra delar:

1. Förberedelserna
Fox börjar sända nio timmar före avspark. Allt som hänt tidigare under säsongen skall avhandlas och alla tänkbara scenarier skall analyseras. Oftast, precis som idag, står all fokus på lagens respektive quarterback: Tom Brady i New England Patriots och Eli Manning i New York Giants.

2. Reklamen
Alla stora amerikanska företag vill synas under matchen och reklamplatsen kostar fem miljarder dollar per minut. Okej, kanske inte, men det är dyrt som attan och reklamerna är oftast väldigt påkostade.

3. Pausunderhållningen
I halvtid skall det underhållas och det av en stor, känd, amerikansk artist. Janet Jackson har använt utrymmet till att visa sina bröst och idag var det Tom Petty & the Heartbreakers som stog på scen.

4. Matchen
Trots hård konkurrens med de övriga delarna finns det en del som faktiskt följer Super Bowl för sportens skull. 60 minuter, 100 yard lång spelplan, 11 spelare i varje lag, 6+1 poäng för en touchdown och 3 poäng för ett så kallat field goal.

Utöver detta har vi som svenskar en ytterligare punkt: själva åskådarna. I jakt på lite genuin amerika-känsla traskade vi ner till den engelska delen av Montreal och efter att ha letat igenom ett par pubar hittade vi till slut ett hang-out för traktens New York-immigranter. Hysteriskt upphetsade, aningen berusade och ganska fula tillförde de all nödvändig stämning.

Så hur slutade matchen? Patriots hade haft en fantastisk säsong och vunnit samtliga matcher fram till finalen. Giants, och framför allt deras quarterback Eli Manning, var hårt kritiserade och ansågs inte kunna ha en chans att rubba Patriots vinnarmaskin. Efter en poängsnål och tight match sätter Patriots en touchdown med två minuter kvar och går ifrån till 14-10. Stämningen sjunker och vi och våra nya New York-vänner tror att matchen är förlorad. MEN! MIRAKEL! Giants quarterback Eli Manning gör två fantastiska pass och med bara 39 sekunder kvar kan Plexico Burress avgöra för New York-lagets fördel! Vild glädje och testosterontjut a la amerika utbryter i vår pub och det är svårt att inte ryckas med. Vilken match, vilken spänning, vilket höjdpunkt i amerikanskt kulturliv!

Vild glädje när saken är klar.

Musik

Det finns ofta en tendens bland européer (däribland jag själv ibland) att tala förkastligt om amerikansk kultur. Den är opersonlig och driven av kommersialism, hör man ofta. Detta är så klart långt ifrån hela sanning. Visst finns det kolossala mängder studioproducerat skräp och nöjesindustrin är trots allt landets största exportvara. Det finns dock likväl ett mycket brett utbud av kreativa talanger och inflytelserika ikoner. Bortsett från det faktum att den mesta moderna musiken i världen har tydliga influenser från USAs blues, jazz, country, rock and roll och hip-hop har de flesta städer vi besökt och personer vi träffat haft en mycket sund inställning till kultur. Visst, det finns alltid "fratboys", collegekillar som bara diggar att dricka blaskig öl och lyssna på Nickelback samt den vanliga samlingen Avenykillar i storstäderna som gillar att dricka cocktails och lyssna på loungemusik med latinoförtecken. Dessa är dock förmodligen procentuellt sett inte fler än någon annanstans.

Nu kommer våren och det betyder att bandens turnéer börjar rulla på igen. Vi har givetvis börjat planera storslaget med en budget vi inte har. Det hela börjar redan imorgon med franska The Teenagers som kommer till stan och sedan Dan Deacon från Baltimore på onsdag. Efter det hoppas vi mycket på New York där vi hittills har planerat in Philip Glass, Band of Horses och Sufjan Stevens. Seattle, kanske USAs indiehuvudstad tillsammans med Austin ska också bli intressant.

Den stora frågan är dock om vi har råd att gå på någon av de stora festivalerna i vår.

South by South West är landets största och en samlingsplats för hela musikbranchen. Under en vecka i Austin, Texas träffas alla som älskar musik i landet och spelningarna rullar på lite här och där det finns en scen och glada människor. Fördelar: helt gratis och bäst. Nackdelar: antagligen näst intill omöjligt att få tag på en soffa och ligger långt bort i Texas.

Coachella är Kaliforniens största festival som ute i Coloradoöknen nära Palm Springs, 20 mil från L.A. bjuder in många av de störta alternativa artisterna i världen. Som Hultsfred fast utan lera och mer än dubbelt så stort. Fördelar: sol, varmt och palmer. Nackdelar: 269 dollar.

Några band vi vill se på Coachella:
M.I.A, Vampire Weekend, Portishead, Death Cab For Cutie, Cold War Kids, Animal Collective, the National, Justice, A-Trak, Uffie, Institubes DJs och Digitalism tillsammans med Jens Lekman och alla mindre artister man kan önska sig samtidigt.


The Teenagers - Homecoming

The "Big Owe"

Idag bjöd Montreal på sitt sedvanliga solsken vilket ofta innebär en promenad runt staden, de timmar solen väger upp det arktiska klimatet. Turen hade kommit till Montreals olympiska by från OS 1976. Huvudattraktionen i denna by är själva arenan, en fantastisk skapelse ritad av fransmannen Roger Taillibert. Arenan, som hade när den byggdes en kapacitet för drygt 60 000 sittande, får ses som ett arkitektoriskt mästerverk och ett landmärke för hela Montreal. Dess 175 meter höga torn som med en lutning på 45 grader in över själva arenan håller upp det in-och-utfällbara taket är helt unikt och ger ett fantastiskt mäktigt intryck. I botten inuti själva tornet ligger den olympiska simarenan med ytterligare ett par tusen sittplatser. Det låter ju hur häftigt som helst, eller hur? Tyvärr finns det ett par detaljer som smolkar lite i den olympiska bägaren av glädje:

* På grund av strejker och försenade detaljritningar hann arenan aldrig bli helt klar när OS invigdes, både tornet och taket saknades.
* Jean Drapeau, borgmästare i staden 1954-1986, lovade att OS 1976 skulle vara ekonomiskt sparsamma och betala sig självt med ökade intäkter. Istället blev spelen de dyraste någonsin.
* Arenan var tänkt att kosta 134 miljoner dollar, men vid spelens öppnande hade den halvfärdiga arenan redan kostat det dubbla.
* 1984 räknade en revisionsbyrå ut att arenan var den dyraste som dittills byggts, och att den kostat ungefär lika mycket som alla andra dåvarande täckta arenor i Nordamerika - tillsammans.
* Under en pågående baseboll-match 1986 lossnade en del av tornet och föll ner över planen.
* När tornet och taket äntligen var klart år 1988 (endast tolv år försenat) visade det sig att taket byggt i kevlar inte riktigt gick att fälla in och ut, och att det dessutom uppstod skador vid kraftiga vindar.
* 1998 revs taket, och ett nytt oöppningsbart byggdes för 26 miljoner dollar.
* 1999 rasade 350 kvadratmeter av det nya snötyngda taket på arbetare som förberedde arenan för Montreals årliga bilutställning. Som följd av detta flyttades utställningen från staden och kom aldrig mer tillbaka. Arenan är sedan dess helt stängd fyra vintermånader om året.
* Sedan 2004 har Montreal har inte längre något baseball- eller football-lag och arenan används därför inte regelbundet.
* Prislappen slutade till sist på 1.47 miljarder dollar inräknat modifikationer, reparationer och ränta, och tog staden trettio år att betala av.
* Arenan med det ursprungliga smeknamnet "The Big O", är nu också känd som och "The Big Owe" och "The Big Uh-Oh". Som göteborgare njuter man av fyndigheterna.

Så, ni som sitter där hemma och oroar er för att nya-Gamla Ullevi inte riktigt skall hålla sig inom de ekonomiska ramarna, åk på studieresa hit.

Fin, ja. Dyr, ja.

Québec - Je me souviendrai

Today we went for a walk up the the Mont-Royal Mountain in the sunny, windy and absolutely freezing morning. It's a pretty city Montreal. We'll feel sad to leave it. Les Québécois don't want to take us on, but we forgive them.




Yesterday we found 60 cent hamburgers. We had three of them each. Also, we added a positive Canadian feature to the list: You don't have to worry about the ice cream melting on the way home from the grocery store.

Freeezing

När pannan går sönder och det är många minus ute gäller det att vara uppfinningsrik.



Nån som känner trevliga människor i New York eller Boston?

Foufounes Électriques

Vad är nu detta för skum Quebecsk rubrik? Jo, ska ni se alla glada där hemma, detta är kanske det bästa Montreal har ett erbjuda! Gammal underbar övergiven industrilokal, tegelväggar, transformerad till en fantastisk klubb. Tänk er marvelous fransk elektro med en bas i Daft Punk, kryddat med en sanslös La New Shit (spana in M.I.A remixen) och DJ Cherry Cola som spelar Digitalism, Justice och annat smask. Fransk techno i Quebec-regi kombinerat med två-öl-för-trettio-spänn i en harmonisk symbios. Jag tror att ikväll, denna underbara januarinatt, fick Montreal-det-kungliga-berget för alltid en plats i våra sköra Göteborgshjärtan. Röda Sten-stranden sommaren 2006 träffade på något sätt mainstream-klubben i ett kärt möte. Kan det bli vackrare?

Folk frågar oss varför vi gör det så förbannat svårt för oss. Varför bor vi i en av Kanadas två franskråkiga stater där vi inte förstår vad folk säger och inte kan få något jobb. För att förstå detta måste man sätta saker och ting i perspektiv. Vi kan göra en enkel jämförelse med hemlandet Sverige: det finns städer som har något unikt, en atmosfär med riktiga människor som står för vad de är och inte alltid tar saker för givet (Göteborg). Det finns också städer med människor som är uppsnurrade i reklamkampanjer och bortskämda med alla möjligheter i världen utan att kunna skapa någonting nytt (Stockholm). Montreal är Göteborg, och Toronto är Stockholm och VI VILL INTE FLYTTA TILL STOCKHOLM, så enkelt är det.

Ha en underbar filmfestival därhemma, där har vi nåt vi kan vara stolta över.

Foufounes (på sommaren)

Jobbletande

Just nu ligger vi båda två mitt inne i en hård jobbletarperiod. Idag har vi roat oss med någon form av myndighetspoängpromenad. Första stoppet var "Service Canada" (arbetsförmedlingen) där vi vann på "Social Insurance Number"-lotteriet och fick vårt niosiffriga kanadensiska personnummer. Efter det bar det av mot "Immigration-Québec" (migrationsverket) där vi försökte skriva in oss på en franskakurs för invandrare. Vi kan inte franska. Vi är invandrare. Vi fick inte ändå. Vi gick därifrån.

Efter migrationsverket gjorde vi ett snabbstopp på vad vi tror var vägverket (allt är på franska, vi förstår inte vart vi går) för att fixa fram ett Quebecskt körkort, men kön var avskräckande lång. Istället gick vi till dagens fjärde stopp; "Régie de l´assurance maladie du Québec". Vad kan nu detta vara, tänker du liksom vi och ångrar litegrann att du gjorde det urkorkade valet att lära sig bilindustrins och weiss-bier-drickarnas språk, istället för det betydligt vackrare och mer användbara franska språket. Vi tror det var försäkringskassan och vi vet att vi var på jakt efter ett "Health Insurance Card". Dock fick vi kalla handen; glöm det ni stackare på temp-arbetstillstånd, det blir ingen kanadensisk sjukvård för er, glöm det.

Dagen får ändå ses som lyckad, nu är allt klart för att hitta ett jobb och börja knega. Alternativen är plocka disk, bygga brevlådor, diska disk, packa plastflaskor, fnaska, sälja kaffe och torka golv. Victor vill bli handmodell, efter en komplimang från främling på bussen om sina fina händer, så nu går han omkring med grytvantar på händerna för att inte lida samma öde som George Costanza. Erik har sökt jobb som TV-spels-testare och skall göra TV-spels-testar-test imorgon, spännande. Finns nog ingenting bättre än att stirra in i en TV och spela TV-spel hela dagarna för minimilön.


Kvällen kommer vigas åt CV-skrivning på golvet i vår lägenhet, samma golv vi sover på, äter på, tittar på film på, läser på, funderar på och jagar myror på. Att säga att lägenheten är sparsamt möblerad är en grav överdrift.

NYE in Toronto

Lacking appropriate swedish keys and willing to please our anglo friends this short post is in english. New years eve was a blast, very successful indeed. We were invited to a big party in Oakville outside Toronto. The arrangements were huge with caterers and somewhat around a hundred guests. Much to drink and much to eat. The ride back was an adventure worth being told in its own post. The 450 kilometers in heavy snow storm took seven hours, crashed cars were lined up by the side of the road. For some reason Canadians refuse to use winter tires even though the weather and road conditions are terrible. The canadian brain must lack all sense of survival.

Woke up today in Ottawa noticing that the temperature had dropped to 30 below zero. This is of course not acceptable in any way, we must find EXIT!

Took the Greyhound to Montreal, but found myself spending time in the library because the landlord of our future apartment is not answering his phone. Great Library though. Pictures to come.

V

Frankrike - fast kallt

Trettio grader celsius tappade vi, drygt. Från Hollywoods 15-20 till New Hampshires - 15. Flygresan var ångestfull ty vi visste vad som väntade oss. Vi mellanlandade i Vegas vars flygplats visade sig vara ännu mer deprimerande än själva staden. Iraksoldater turades om med trötta representanter av underklassen om att spela bort sina sista dollar på enarmade banditer innan de lämnade staten Nevada, de flesta förmodligen betydligt fattigare än när de anlände. Vår planering inför New Hampshire (som vi inte visste mer om än att det fanns billiga flygbiljetter dit) var som vanligt ganska bristfällig och vi hade med nöd och näppe samma morgon som vi åkte lyckats snickra ihop en soffplats i Manchester NH. Väl i Vegas fick dock den mindre glada nyheten att soffvärden Sally hade bråkat med sin pojkvän och inte ville ha oss snyltande där. Eftersom vi landade mitt i natten blev alternativet de mindre bekväma sofforna på flygplatsen. Vi är många som undrar vem som är den onda själen som designat "flygplatssoffan" med armstöd mellan varje sittplats, till för ställa till ett helvete för alla stackars budgetresenärer som inte vill slänga ut 100 dollar på ett motellrum vid flygplatsen utanför städer som Manchester NH.

Dagen efter visade Sally oss stan och vi shoppade loss i staten utan moms. Köpet av iPod med hörlurar blev 40 % billigare än vad det hade kostat hemma i Sverige. Kylan var dock obeskrivlig och fick oss att tveka på om inte Sibirien hade varit en bättre idé.

Sedan följde dock hur som helst en bussresa på sex timmar till Montreal, Quebec, Kanada. Vid gränsen inkasserade vi var sitt arbetstillstånd samt blev berövade på våra Amerikanska visum. Nu är det alltså förvärvsarbete och kyla som gäller. Jag kan inte fatta hur detta egentligen gick till. Det känns som om Uncle Sam fått mig att skriva på ett förödande kontrakt på helt felaktiga premisser. Erik är nog glad i alla fall eftersom han fått kvinnligt sällskap under ett par veckor.

Montreal verkar vara en fin stad. Det är dock omöjligt att vara ute mer än i korta omgångar eftersom man annars riskerar att frysa fast. Vi konstaterade redan igår att det är farligare att stanna vid rött ljus än att gå mot det eftersom det är absolut nödvändigt att ständigt hålla kroppen i rörelse. Montreal är också påfallande likt Frankrike med alla fördelar samt nackdelar det medför. Fördelar är t.ex att folk ser bra ut och verkar åtnjuta god kultur. Nackdelar är t.ex att jag inte förstår vad folk säger, vilket stör mig, samt att människor trots allt verkar vara lite obenägna att prata engelska trots att de bemästrar det alldeles utmärkt.

På måndag flyttar jag till en lägenhet i ett par veckor, ska bli najs. Nu gäller det bara att ordna med ett jobb.

Victor

Den smått vidriga familjen mitt emot oss på LAX hade den otäcka vanan att stoppa in pommes i sina grisiga donkenburgare. Vem gör så?

Vi kände oss som Göran Kropp när vi gick ut i den bitande kylan i Manchester

Manchester - staden alla invånare tycktes vara sysselsatta med att gräva fram