Ost och Wisconsin

Vi sitter på en bar i Minneapolis i sällskap av en samling människor vi endast träffar av hövlighet. För en gång skull är vi djupt besvikna på resultatet av vår Couchsurfingsökning och vår värd Nates sociala förmåga. Nate och hans vänner är inte otrevliga, de är bara totalt olika oss och saknar all vilja att utforska det okända.

- Äh va fan jag står inte ut, ska vi köra till Chicago, redan i natt säger Erik.

- Vi kör till San Francisco jag pallar inte mer, vad är det, typ 30 timmar va? utbrister Victor.

- Jag messar Jessica i Chicago så skriver du till Miguel i San Fran sen.

Efter lite mobilkorrespondens med landets kreativa hörn kommer vi fram till at köra till Chicago så fort vi lyckats skaka av oss datorsupport-Nate och hans gelikar. Minneapolis har vid det här laget gjort oss djupt besvikna. Visst finns det ett par schyssta häng här och där men vår dröm om ett oupptäckt Seattle har gått i tusen bitar.

Dagen efter packar vi ihop våra saker och tackar för oss. Pengar kan köpa både platt-TV och dyr lägenhet mitt i stan men inte mycket mer än så, det får bli dagens läxa. Vi behöver en ny injektion av vi-lever-för-dagen-människors entusiasm och galenskap. Good bye Minnesota, om våra vägar aldrig möts igen, då må det så vara.

Av praktiska själ tvingas vi dock omvärdera vår resrutt innan vi ens kommit ur St Paul. Jessica är upptagen dagen efter och vi har ingenstans att bo i Chicago. Med en nu lite nedstämd syn på tillvaron återgår vi till vår orginalrutt mot Detroit runt Lake Michigan. Istället för fallafel och PBR i Bucktown blir det nu istället Wisconsin, staten som endast är känd för sin ost.

- Asså jag gillar ost, det är inte det, men det här är ju som att åka på semester till västgötaslätten: du vet sånt man gör när man blir gammal och trött, säger vi tagna av stundens storstadssug.

Vår sinnesstämning förhöjs dock betydligt efter ett power stopp på ett ölbryggeri med gratis provmakning i Chippewa Falls. Med ny tro på både Wisconsin och Västgötaslätten åker vi vidare bland åkrar och mjölkkor. Vi handlar mat och bensin i ett litet samhälle som heter Cadott och kommer slutligen på varför Wisconsin trots allt bör betraktas som beboligt. Osten och bensinen är billigare än i någon av de andra 26 delstaterna vi hittills varit och vad kan man allvarligt talat mer önska sig? Så nu sitter vi här i Jazzbåtens baggage och äter ost och lyssnar på Janis Joplin, inte alls så illa.

På plats i Minneapolis

Vi tog det lite lugnt igår morse och kom iväg från Chicago ganska sent vilket gjorde att vi valde att köra de kanske 70 milen till Minneapolis under två dagar. Natten tillbringade vi på en camping utefter motorvägen någonstans mitt ute i Wisconsins vildmark. Även om inte själva campingplatsen var någon höjdare så blev det ganska mysigt ändå med lite medhavd Abbas senapssill från en svensk delikatessbutik i Chicago.

Staten Wisconsin verkar inte innehålla någonting. Det sägs att den är känd för sin ost, men alla stater måste ha något de är kända för och det var ju inte direkt så att vi fick köra slalom för att undvika ostfabrikerna på vägen hit. Tyvärr måste vi korsa staten igen nästa vecka när vi kör österut mot de stora sjöarna. Efter New Mexico utser vi härmed Wisconsin till den tommaste staten, dock med ett mer fördelaktigt klimat vilket lyfter den lite på vår totalranking.

Hur som helst kommer helgens aktiviteter vara förlagda i Minnesotas största stad, Minneapolis. Det är en av de kanske mer kända "Twin Cities" där den andra halvan kallas för St Paul. Minneapolis var ett av de populäraste resmålen för skandinaviska utvandrare när det begav sig och vi har redan spottat ett gäng svenskklingande namn. Idag är staden ett kulturellt center med en ung och hip befolkning som gillar musik, konst och teater. Ikväll ska vi gå och titta på det lokala bandet Lucy Michell and the Velvet Lapelles tillsammans Nate, vars soffa vi sover på.

Pitchfork och batik

Vi har haft en ganska spektakulär tid här i Chicago skulle man kunna säga. Lite musikfestival, lite batiktröjafest, lite Batman och lite pizza på Chicagovis.

Det hela började i fredags när vi kom upp från St Louis och gick på Pitchforks Music Festivals första dag. Mission of Burma och Sebadoh följdes av Public Enemy som med otrolig energi och mängder av svordomar framförde skivan "It takes a nation of million to hold us back" kanske festivalens basta framträdande.

Eftersom vår planering som vanligt var urkass hade vi på kvällen efter konserten ingenstans att bo. Som tur var kom en kvinna och förbarmade sig över oss när vi satt i bilen och letade efter möjliga parkeringar att sova på. Hon hette Amy och hade en stor designinredd lägenhet i Downtown Chicago och nån slags Budweiserpojkvän som hette Sal. Hur som helst fick vi sova hemma hos Amy en natt och slapp natten från helvetet på någon strand längst med Lake Michigan.

Pitchfork fortsatte sedan att övertyga i två dagar med fantastiska spelningar av band som Animal Collective, The Hold Steady, The Apples in Stereo, Les Savy Fav, HEALTH, Spoon, !!!, Caribou och Spiritualized samt några mindre övertygande spelningar av Vampire Weekend och Jay Retard. Cut Copy hann inte dit i tid till vårt stora förtret. Festivalstämningen på Pitchfork var inte helt oväntat mycket Hipster med mat från wholefoods och lokala bohemer som sålde handgjorda smycken och bandposters. På det stora hela taget var det helt underbart, mycket avslappnat.

Efter festivalens slut har vi mest hängt runt i "The Windy City" med vår nya vän Nicky som vi bor hemma hos. Vi har traskat runt och spanat in lite av all arkitektur som staden är känd för. Vi har varit på alla de kända barerna och hängen i nordvästra Chicago. Vi har sett Chicagoinspelade Batman: the Dark Knight. Vi har inte åkt upp i Sears Towen men vi har haft en batikfest och gjort våra egna batiktröjer eftersom vi är övertygade om att det är en trend som är påväg. Vi har ätit lite Chicago-pizza tillsammans med Nikkys hårsalongpolare. Erik har fått en ny rocka-billy-frisyr.

Idag ska vi dock med stor sorg lämna Chicago och åka vidare mot Minneapolis och St Paul "the Twin Cities".

På återseende

Banken med presenning

Spiritualized

The Bean

Hank och Nikky

Millennium towers

Animal Collective

Nya frillan

Pitchfork med Sears Tower i bakgrunden

Amys lägenhet som vi fick kvarta i

The Hold Steady

Corn Dog!

Fear and Loathing in St Louis

Igår såg vi den utmärkta filmen Gonzo: The Life and Work of Hunter S. Thompson om vår idol Hunter S. Thompson. Se den genast, inga ursäkter är godtagbara.

Idag åker vi upp mot Chicago och Pitchfork Music Festival. Det här är lajn-uppen:

Friday, July 18

6:00 p.m. Mission of Burma performing Vs. (C)
7:15 p.m. Sebadoh performing Bubble and Scrape (C)
8:30 p.m. Public Enemy performing It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back (A)

Saturday, July 19:

12:30 p.m. Boban i Marko Markovic Orkestar (B)
1:00 p.m. Titus Andronicus (C)
1:25 p.m. A Hawk and a Hacksaw (B)
1:30 p.m. Jay Reatard (A)
2:00 p.m. Caribou (C)
2:20 p.m. Icy Demons (B)
3:00 p.m. Fleet Foxes (A)
3:15 p.m. Fuck Buttons (B)
4:00 p.m. Dizzee Rascal (C)
4:15 p.m. The Ruby Suns (B)
5:00 p.m. Vampire Weekend (A)
5:20 p.m. Elf Power (B)
6:00 p.m. !!! (C)
6:25 p.m. Extra Golden (B)
7:00 p.m. The Hold Steady (A)
7:30 p.m. Atlas Sound (B)
8:00 p.m. Jarvis Cocker (C)
8:25 p.m. No Age (B)
9:00 p.m. Animal Collective (A)

Sunday, July 20:

12:30 p.m. Mahjongg (B)
1:00 p.m. Times New Viking (C)
1:25 p.m. High Places (B)
1:30 p.m. Dirty Projectors (A)
2:00 p.m. Boris (C)
2:20 p.m. HEALTH (B)
3:00 p.m. The Apples in Stereo (A)
3:15 p.m. King Khan & the Shrines (B)
4:00 p.m. Les Savy Fav (C)
5:00 p.m. The Dodos (A)
5:20 p.m. Occidental Brothers Dance Band International (B)
6:00 p.m. M. Ward (C)
6:25 p.m. Ghostface Killah & Raekwon (B)
7:00 p.m. Spiritualized (A)
7:30 p.m. Bon Iver (B)
8:00 p.m. Dinosaur Jr. (C)
8:25 p.m. Cut Copy (B)
9:00 p.m. Spoon (A)

Nashville - Memphis TN - St Louis MO

Line dance, dansbandscountrymusik, 1-dollarsPBR, Motel 6-hängande med kända profiler från den kriminella världen, Rocka-billy-musik, bluegrass på gatan, besök i casa Elvis och Sun Studios samt ännu mer 1-dollarsPBR-drickande.

Detta är några av de aktiviteter vi sysselsatt oss med den senaste veckan i sällskap med Anders "Nöller" More och hans Entourage i södernstäderna Nashville och Memphis. Vi är dock på tok för trötta och omotiverade i detta läge för att skriva en massa goja om det. Det blir istället blogghistoriens längsta bildmedley.

Men före det vill Erik passa på och gratulera mormor Kerstin på 81-årsdagen. Grattis mormor!

Hooters med gänget

Mooresson och gänget i Jazzbåten

Countryhäng i Nashville med bootsinredning

Rocka-billy i Nashville

Sunkdiner i Nashan

PBR-fest i sunkpool på Motel 6

Statshuswalkring i Nashville
Line dance

Gatubluegrassfest

Blue grass i Nashville

Jazzbåtens besättning på väg mot Memphis

Sun Studios som upptäckte Cash, Elvis, Jerry Lee och många fler

Bluesbar i Memphis

The King is dead

Kungens vrålåk

Det hela blev lite av ett Cribs-avsnitt "elvis version"

Hmm, alkolism...

En av filmhistoriens bästa produktioner

Taktextil, mycket hett 2009

Tyzzen guldskivor hemma hos kungen

Oh Yeah!

The Crib

The Jet

This was where the magic happened

1-dollars-PBR i St Louis

Bergsturistfälla och borttappat baggage

Great Smoky Mountains National Park. Lät bra i vår turistbok, låg bra till och hade ett gött namn. Dit ska vi, tänkte vi och lämnade South Carolina och Georgia för North Carolina. En ny stat att lägga på listan är ju aldrig fel heller, någon gång skall vi sätta oss ner och räkna ihop hur många det är men det börjar närma sig femton-tjugo stycken vid det här laget. Hur som helst, vi rullade upp mot bergen på jakt efter någon form av naturupplevelse och camping intet ont anande om att vi höll på att trilla in i ett getingbo av extremturism. Plötsligt dyker det upp en hel stad av små tacky krimskramsaffärer. Fler skyltar än i Las Vegas och fler turistande barnfamiljer än i Skara Sommarland. För att ytterligare krydda på tillvaron öppnade sig himlen och det började regna ”cats and dogs” som man säger här (egentligen är det väl ingen som säger det här heller, men man kan säga det).

Vi kapitulerade. Vi retirerade. Vi svor heligt att nu blir det inga fler berg, bergsbyar, bergssjöar eller vulkanberg. Alla berg vi försökt åka upp på har slutat med totalt fiasko av olika anledningar. Berg är dåligt. Punkt. Ledsen Klippiga Bergen, er plats på vår planerade rutt raderades nu helt sonika ut.

Istället körde vi vidare några timmar och kom till den underbara lilla staden Asheville. På 1920-talet var detta en turistort för den tidens creme-de-la-creme, det byggdes små skyskrapor och palats för olika celebriteter och alla var glada. Sedan kom en depression och allt kastades över ända och efter ett par årtionden pånyttföddes Asheville som en bohemstad. Små mysiga caféer och bokaffärer i gamla tegelbyggnader i ett kompakt centrum: det gillar vi. Här har vi en stad för framtiden.

Stärkta av denna fina stad åkte vi dagen efter västerut, in i Tennessee och vidare ner sydväst till Alabama igen. Här låg nämligen en av resans på förhand bestämda huvudattraktioner: Scottsboro Unclaimed Baggage Center.

Ibland undrar ni förstås vad som händer med alla väskor som flygbolagen tappar bort ägarna till, de väskor som försvinner och passagerarna aldrig återfår? Nu vet vi. Vi kom, vi såg, vi shoppade. De körs (somliga i alla fall) nämligen till en stor affär mitt ute i igenstans i Alabama där de säljs till hungrande konsumenter. Bland fynden hittar vi jeans för 15 spänn, resväskor för 40 spänn och ett armbandsur för 60 spänn. Tyvärr har vi redan lyckats fylla vår stationsvagn gjord för åtta passagerare till bredden och höjden och djupet så vi fick hejda oss lite. Dessutom var de flesta sakerna ändå överprissatta och amerikafula så det gjorde inte så mycket. Men det var en fantastisk upplevelse.

Mot Nasheville!

(glöm inte kolla inlägger nedanför, det är också nytt)

Chattooga river!

Vi hoppas att alla er där hemma har sett kultfilmen ”Deliverance”, eller ”Den sista färden” som den heter på svenska. Om inte, så kan denna rulle från 1972 med Burt Reynolds i huvudrollen sammanfattas såhär: fyra män åker ut i South Carolinas ödemarker för att en sista gång paddla ner för en flod som snart skall göras om till kraftverksdam där de träffar på trubbel i form av inavlad banjospelande lokalbefolkning.

En osanning i filmen är att floden inte alls dämts upp, istället är det en av få fritt flytande floder i östra USA där man fortfarande kan paddla/bada/forsränna/fiska fritt. En annan mycket bra sak är att den ligger i ett naturreservat där det är gratis att campa. Eftersom vi inte är bortskämda med någon allemansrätt här borta och inte har pengar att strö omkring oss insåg vi direkt att hit skall vi åka! Väl påfyllda med fem olika typers myggmedel och grillkorv gav vi oss ut i vildmarken. Bilen parkerade vi där vägen tog slut och vandrade ner den sista biten till floden med det allra viktigaste. Väl framme fann vi en liten perfekt strand där vi satte upp vårt tält, drog igång grillen och låg och plaskade i floden.

Sent på kvällen krossades dock vår rofulla tillvaro när ett gäng hillbilles dök upp på andra sidan vattnet. De hade lyckats köra ner till floden med sin enorma pickup-truck och stod där ett tag och gapade och höll på. Vad ska man göra? Vi var ju inte lika förutseende som Burt Reynolds så något armborst hade vi inte. Eftersom ingen av oss var speciellt sugen på att skrika som en gris släckte vi vår nyinköpta campinglampa och låg tysta tills de åkte. Förmodligen var de helt vanliga harmlösa södernmänniskor. Å andra sidan trodde förmodligen Burt och killarna det också när de var här.

Fyra stater på en dag

New Orleans var som sagt en underbar stad. Det oerhört låga tempot kanske berodde delvis på att folk firade sin nationaldag (vilket vi inte var sena att hänga på) men hur som helst förstod vi att här i den här stan händer det inte så mycket. På ett bra sätt.
Vi lämnade "the Big Easy" och Louisiana igår morse och körde norrut. På vägen ut ur staden såg vi fler övergivna hus och bostadsområden där allt var utblåst och ingenting gjorts sedan orkanen. Även utanför staden på Mississippis sydkust var fortfarande förödelsen total på flera ställen. Man kan väl visserligen förstå dem, varför bygga upp allt när det ändå förr eller senare kommer komma en till?

Efter hårt ostronfrossande i den lilla kuststaden Mobile i Alabama lämnade vi kusten och drog oss in i den djupaste södern. Det visade sig att här får man minsann inte köpa vin på en söndag. Här kan man se stora kolsvarta reklamskyltar efter vägarna med text i vitt:

"Don't make me come down there"
-God

Favoriten är dock TV-pastorn vi såg på motellrummet utanför Atlanta som lovade att inom 120 dagar skulle gud se till att folks huslån var avbetalade. Han kunde dock inte säga hur, men ville gärna låna ut pengar. Ja, vi hade väl väntat oss detta. Men det är ändå ganska festligt att se det.

Efter motellnatten åkte vi in till femmiljonersstaden Atlanta och hängde lite i OS-parken från 1996 och därefter i den alternativa stadsdelen "Little Five Points" före vi körde raka vägen till den lilla collegestaden Athens, också den i staten Georgia.

Här har vi precis slått läger för natten i camping utanför staden och skall alldeles snart åka in för att beundra stadens omryktade musikscen på någon form av hemlig konsert gömd någonstans bakom en möbelaffär. Mycket oklart. Vi vill även passa på och ta tillfället i akt och tacka vädret som nu äntligen bestämt sig för att vara lite svalare. Tack.

Ostronrestaurang i Alabama

Camping utanför Athens

NOLA - The big easy

Nu lämnar vi New Orleans efter några dagar av lugnt hängande i Louisianatempo. Vi som tyckte Austin var långsamt fick veta bättre när vi kom hit till träsklunkandet och gungstolsgungandet. Vi har bott i universitetsområdet, campat i ett av de värst härjade områdena från Katrina och varit på jazzbarer i de klassiska gamla franska kvarteren. Nu beger vi oss av mot den "djupa södern" och allt var bibelbälten och bomullsplantager betyder.

hej på er

"Jag tog mig inte hela vägen till toppen av näringskedjan för att bli vegetarian"

Igår utforskade vi ytterligare en av Texas mytomspunna ting, nämligen KÖTTET. Allt är ju som bekant "stort i Texas" och så även köttportionerna. Efter att ha frågat runt efter riktiga "texasupplevelser" bland urtexare fick vi tips om att åka ut till restaurangen Salt Lick en halvtimme utanför Austin. Salt Lick (som alltså betyder saltsten) skulle vara områdets bästa och kändaste barbequerestaurang.

Vi bestämde därför oss för att göra kvällen till en seriös Texaskväll och packa båten full med Texasbor, Texasöl och friskt Texashumör. Vi åkte sedan en halvtimme bort från all sans och reson, lyssnandes till republikan-Texas-anti-abort-country. Väl framme stod vi inför valet att beställa en lämplig portion kött. Man kunde antingen beställa en kombinationstallrik med grillade revben, nötbringa och korv serverat med potatis och bönor eller välja och vraka bland de olika kötten. Man kunde också utmana ödet och beställa all-you-can-eat rätten, vilken innebar fri tillgång till allt kött i restaurangen. Några av oss var modiga nog att anta denna Texasutmaning andra fegade ur och fick endast ett par hundra gram kött var. Därför kan förmodligen endast Vic och Hank nu åka ifrån denna stolta delstat som hedervärdiga Texasbor. Minst ett halvkilo kött bör nämligen vara den köttkvot varje besökare vid ett tillfälle ska ha ätit innan han eller hon lämnar staten, det är i alla fall Maple Leaves tolkning av seder och bruk.

Uppladdning med Texasposer och ölkylbox

Rejäl inredning för rejäla portioner

Allt under en strikt tidsbegränsning

Det stolta sällskapet

Lite kött, mer är påväg

Ett halvkilo kött senare...