Fordonsvalet är avgjort, länge leve Chappy

On the road again
Just can't wait to get on the road again
The life I love is makin' music with my friends
And I can't wait to get on the road again
On the road again
Goin' places that I've never been
Seein' things that I may never see again,

And I can't wait to get on the road again.

Willie N.

Vi kör längst med den soliga Big Sur-kusten i mellersta Kalifornien

Efter att ha fått känna på San Franciscos vilda (och tärande) partyliv börjar vi känna oss reda för att ge oss tillbaka ut på vägen. Vi längtar tillbaka till Big Sur. Som ett första steg checkade vi idag in oss på kurort, det vill säga ett billigt hostel med utsikt över Golden Gate-bron, Alcatraz och resten av bukten. Till helgen flyttar vi nog tillbaka in i någons liv men just nu känns det skönt att ta igen sig med en egen säng på ett hostel.

Fordonsvalet är avgjort men ni era dumskallar röstade alla på det uppenbara skämtalternativet, jokern Yamaha Chappy. Där fick man alltså ingen hjälp. Jaja, det spelar inte så stor roll vi tar nog det som erbjuds i slutändan. Idag har vi treatat oss med att köpa frukt för 40 dollar, helt sjukt så här med facit i hand men vad gör man inte för att få livsgnistan tillbaka. Victor är nu också stolt innehavare av mataffären Safeways klubbkort. Allt som behövdes var en underskrift och ett amerikanskt telefonnummer som lätt kunde fingeras genom att fiska efter gamla kroglappar i bakfickan (vem är Jack?).

Inte på riktigt

"San Francisco
49 square miles
surrounded by reality"

Frisco Disco

San Francisco är sannerligen en unik stad med 750 000 unika personer. Aldrig tidigare har det varit så enkelt att skaffa sig ytliga amerikanska bekantskaper. I lördags flyttade vi hem till Julias soffa, eller Erik fick en helskön madrass på typ två meter medan jag fick tvåsittssoffan som slutade vid knävecken. Julia visade sig vara en helskön tjej med precis alla San Francisco-attribut vi letat efter. Lite lagom dekadent, otroligt söt, asiatiskt ursprung, gör egen musik, pluggar till grafisk designer, jobbar på ett slappt kafé och extraknäcker som strippa. Ja, Julia var definitivt en otrolig soffvärd som kunde visa oss allt det sjukt coola med SF. Hon visade oss vägen till klubben Frisco Disco i gay-distriktet Castro. På frisco disco träffade vi fler balla människor än vad jag kommer ihåg idag. Efter klubben stängde följde vi självklart med ett gäng make-up artister på efterfest och fick veta allt om SFs undergroundkultur. Där träffade vi också Miguel som pluggar till kläddesigner och jobbar som make-up artist på ett varuhus. Julia var bra, mycket bra men vi kända att det var dags att gå vidare och lära känna Miguel bättre så nu bor vi hemma hos Miguel, halvsvenska Jörgen och lite annat löst folk.

Ja vi lever sannerligen drömmen. Idag fyller Erik år, HURRA, HURRA, HURRA! Vi ska gå ut med Miguel och Julia och äta lite käk och dricka lite drinkar.

Vi har börjat fundera på om vi någonsin ska åka härifrån, US immigration lär väl slänga ut oss efter ett tag så bäst är kanske att fundera ut nåt. Bil ligger högt upp på listan fortfarande men varför stressa..? Om nån känner skönt folk på Västkusten som vill ha svenskt besök, tveka inte att maila.

Lite bilder från senaste dagarna

Thanksgiving

San Francisco har fler hemlösa hoboes än vi tidigare sett i någon annan stad i världen vilket passar oss perfekt eftersom vi i viss mån betraktar oss själva som just sådana. Att ha som mål att stanna i landet så länge pengarna räcker kräver stor försiktighet med finanserna. Vi har dock än så länge lyckats exemplariskt med att snåla genom att förskansa oss gratis mat och boende. I går, till exempel, bjöds vi på två gratis thanksgivingmåltider och fick otaliga öl av den generösa Koby som vi träffade slumpmässigt på en bar och som sedan bjöd in oss på efterfest på sitt tak. Idag har vi ätit oss mätta och belåtna på enkronorsnudlar och kvarglömd mat från hostelets "free food-hylla". Imorgon flyttar vi hem till Julia och bor på hennes soffa för att spara in på boendet.

Snålheten begränsar dock verkligen inte upplevelsen, tvärt om har det hittills bara gjort att vi träffat fler roliga människor (typ 82åriga Bill och underbara Jody som hade rockringar som sitt största intresse).

Röstningen i fordonsvalet favoriserar än så länge Chevrolet Caprice. just nu lutar det dock åt att vi åker iväg till nån bondhåla i Arizona och köper en där eftersom San Francisco är en av de dyraste städerna i landet att köpa bil i. Skatt och försäkring är skitdyrt här som en följd av att man subventionerar hybridbilar. Denna klick av pretto-PK-förare som är så självupptagna att de älskar att lukta på sina egna fisar (kanske lite utav en överdriven fördom men ni vet vad vi menar) förstör hela vårt resupplägg, shame on you!

Nöjeslivet i San Francisco är annars exemplariskt idag hade vi tänkt se Band of horses men biljetterna var slut så vi går kanske går på balkanbandet gypsy sound system istället, eller så skiter vi i allt och somnar till Fantastic four på hostelet. På söndag spelar José Gonzales

Folkomröstning!

Nu har vi droppat av vår kära hyrbil och har en bilfri vecka i San Francisco framför oss. Men för att kunna köra och köpa burgare på In-n-Out Burger måste man ju ha ett fordon, och det är här ni kommer in i bilden. Vi ger nedan ett antal alternativ, läs och rösta till vänster.

Chevrolet Caprice

Pros: Ett estetiskt underverk direkt från skogen. Alla tänkbara bekvämligheter. Fem liters V8. Chevy Chase solklara val.

Cons: Fem liters V8. ALLT kan gå sönder, lägre driftsäkerhet än en NASA-rymdfärja.



GMC Van

Pros: Stor och go, boendebar, billig. A-teams solklara val.

Cons: Alla som kör en sådan framstår som sexualförbrytare. Vi kan aldrig mer stanna framför en skola utan att väcka misstankar. Risk för sunk och dålig lukt.




Volkswagen Camper Van

Pros: Bensinsnål, genomtänkt campingdesign. Med uppfällt tak blir det en tvårummare. Hippien från San Franciscos självklara val.

Cons: Dyr. Obekväm att köra långt i. Oamerikansk! Ingen street-cred i Texas.





Ford Bronco

Pros: Säker på vägen och i skogen, inte feg för tuffa tag. Full street-cred i Texas. Häftigt namn. Garth Brooks självklara val.

Cons: Bensingirig. Obekväm att sova i. Ford.






Yamaha Chappy

Pros: Bensinsnål, lättparkerad. Snygg, hög raggpotential. Lättservad, billig. Frihetskänslan. Jim Carreys självklara val.

Cons: Inga.







Motivera gärna ditt svar som en kommentar (lite nere där under änna)

Drive-in-bio

Sådär, då var en annan av de detaljer som gör detta land så förlovat avbockad på vår lista: drive-in-bio. 6 dollar per person, bara att parkera och tuna in frekvensen på radion och luta sig tillbaka. Man behöver inte lämna bilen.

Annars har vi nu hittat ett nytt strålande koncept för att spara pengar. Du kan komma till en stad kl 7 PM, åka runt en sväng och hitta ett trådlöst nätverk, logga in på couchsurfing.com och söka upp folk i staden. Slänga iväg fyra mail, vänta på svar och sedan ta första bästa golv som bjuds. Har precis spenderat två nätter på jättetrevliga Jody's heltäckningsmatta i Santa Cruz och nu när vi kommit till Berkeley utanför San Francisco verkar det som Destinys soffa blir kvällens sovplats. Alles gratis.

I morgon skall vi droppa av vår underbara Dodge Caliber och sedan väntar en vecka i San Francisco! Efter att ha pratat med DMW (typ Vägverket) verkar det inte så krångligt att köpa bil så vi hoppas finna vår egna lilla pärla snart.

Lite bilder från Santa Cruz med omnejd!

Refill?

Vi rullar in på Chevron för att fylla tanken med 87-oktanig bensin. Victor går in för att betala och bevittnar följande:

En stor native-amerikan har fyllt en XXL-läskmugg i läskautomaten och när han betalar för den frågar han självklart:
"Is the refill included?"
Och på samma självklara sätt svarar expediten.
"Självklart"
Frågan vi ställer oss är: är det över huvud taget möjligt att dricka över en liter läsk och vara sugen på mer, under tiden man tankar sin bil. Måste vara en stor tank.

Crazy Bill

Ol' uncle Bill

Budgeten är ju begränsad va, så det var dags att spara in lite pengar. Utgifter? Ja, bensin såklart som första post. Skräpmat (främst cheeseburgare från In-n-Out) och snacks som andra. Därefter kommer ju det ofrånkomliga boendet. Så vad gör man då. Man åker till Bill's Farm Hostel i Nipomo CA såklart. Jobba två timmar, bo gratis. Låter ju strålande.

När vi till slut hittar rätt i detta Kaliforniens Mellerud kallat Nipomo, kantat av trailerparks och jordgubbsodlingar, är vi fortfarande mätta efter att ha besökt närmaste In-n-Out och blir överlyckliga. En gammal Chrysler full med hö och utan rutor, en vajande FN-flagga och "California green party"-stickers välkomnar besökaren hem till Bill. Det tar dock en dryg timme innan Bill stiger upp från sitt solpanelsuppvärmda badkar och i trasiga kalsonger och ett halvmeterlångt vit skägg hälsar oss välkomna och bjuder på egenproducerad getmjölk. Två alternativ: lägga en donation på arton dollar eller jobba för Bill i två timmar. Lätt val, jobba. Bill sätter oss snabbt i arbete med att dammsuga, klippa ut en arg egeninskickad insändare till lokaltidningen (om att bevara Kaliforniens våtmarker), laga cykel, bära ved och gräva en grop.

När vi står i mörker och gräver en stor grop blir vi oroliga. Bill kommer bärande på en yxa och vi väntar bara på instruktionen "make it six feet, okay?". Vi överlevde.

Förutom att vår goa åttiotvåårige Bill skriver artiklar i lokaltidningen är han också en ivrig förespråkare av friheten till medicinsk marijuana. Favoritcitatet från en av de tusentals tidningsurklippen uppsatta på väggarna får nog sägas vara "My doctor gave me eyedrops, my son gave me marijuana".

God bless America

California dreaming

Det började ganska illa. Redan på BK Liverpool Street i London klämmer Victor ur sig: inga mer hamburgare. Okej, en Double Angry Whooper Meal är mycket. Den var arg. Den gjorde oss arga, och medförde en natt med sura uppstötningar på Heathrow. Om London är bra, så är Heathrow illa. Hårt golv, störig hissmusik och en britt med vinkeltslip gjorde vårt halva dygn på denna helvetets flygplats till misär. Men, till slut satt vi där på planet. Erik valde att svara fel på en enkel fråga i säkerhetskontrollen så vaknten började skrika "P 12, P 12". Det blev vita handskar och allt vad det innebär, men till sist var vi i alla fall inne i det förlovade landet!

L.A:s rusningstrafik är ett rent nöje med vårt välutrustade favvofordon Chrisler (Chrysler Caliber). Efter att ha kört runt en hel dag i Beverly Hills var vi mycket besvikna över att inte ha sett en endaste B-kändis. Surt. Så vi körde Sunset Boulevard hela vägen ner till havet och satte oss på den goa Baywatch-stranden, Zuma Beach. Ingen Mitch där, tyvärr. Körde på den finfina Pacific Coast Highway upp till Santa Barbara, letade efter timmar efter någonstans att bo och hittade till sist ett sunkigt Motell i bästa "My Name is Earl"-stuk.

Vi totalvägrade turistande i Santa Barbara, detta Kaliforniens motsvarighet till Nice, och tog Hightway 154 i Miles och Jacks fotspår. Vilka Miles och Jacks? Men, vilka tror du, Miles och Jack från filmen "Sideways" såklart. Testade lite vin i vindistrikten, tog en kaffe på "Los Olivos Café" och strosade runt i den danska låtsasstaden Solvang.

Tog 1:an ner till havet och käkade hamburgare på stranden (i bilen såklart, vem går ur bilen när man är på stranden?) och nu sitter vi på ett Hostel i San Luis Obispo.

Vår vän Ana på K-MART sålde dagens livsmedel till oss där våra pretzels (these pretzels are making me thirsty) står som klar vinnare.

Fler bilder!

Nu när ni känner saknaden så här en vecka efter så kommer lite fler foton. Känner du att du har några bilder som är bättre så skiter vi i det.