Läsarfråga

Dagens fråga är: hur många SMART-bilar kan man få in i en Country Squire?
(svara med kommentarsfunktionen under inlägget)

Avundsjukan fullständigt lyser ur miljöbilsmannens ögon

I övrigt kan rapporteras att vi gjorde en kovändning igår kväll och couchsurfade hos en trevlig fotograf vid namn Jeff. Hans lyxlägenhet mitt i centrala Portland är en kanonbas för våra fortsatta äventyr här i Oregon.

Portland baby!

Äntligen framme i Portland. Västkustens bästa småstad enligt många man pratar med. Kompakt innerstad, ung befolkning och mycket bra alternativ musikscen ska det finnas i denna vackra stad som är delstaten Oregons största. Vi har lovord om att få kvarta hemma hos några vänners vänner som också har ett semi-framgångrikt indie-rockband. Nu sitter vi här på ett fashionabelt vegancafé i stadens utkant och väntar på att få svar från Eskimosönerna.

Våra äventyr i staten Washingtons innanland blev inte som förväntade eftersom snön fortfarande låg tjock uppe på bergvägarna och vi tvingades vända tillbaka innan vi nått både nationalparker och vulkantoppar. Övernattningen på en ödslig campingstrand med Jazzbåtens akter pekande ut mot en bergsjö var dock mycket framgångrik. Lite nervösa var vi dock för ett ögonblick när två till synes äkta hillbillies kom körande i varsin enorm pickup mitt i natten och sa att de skulle "fiska lite". Det blev ingen reproduktion på Deliverance som tur var dock.

Sasquatch var som tidigare nämnt en succé och här kan ni läsa Pitchforks recension och se fina bilder.

Här blev det stopp

Alberta St i Portland

På väg!

Beklagar att vi inte har uppdaterat bloggen på några dagar, vi har haft fullt upp med annat. Efter en hektisk slutspurt i Vancouver där allt skulle packas och förberedas gav vi oss så äntligen iväg på vårt lilla sommaräventyr. Vi plockade upp två skottar (Michael och Paul) och en britt (Matt) i Vancouver, åkte och köpte ett litet båt/bil-kylskåp (också det med träsidor såklart) och gav oss ner mot gränsen. Som vanligt var vi lite nervösa när vi närmade oss gränsen om de skulle låta oss komma in i det fina landet. Vi har ju trots allt redan avverkat två amerikanska turistvisum sedan november. Men det var inga problem alls, som vanligt var gränspersonalen hur proffisionell och trevlig som helst.

Lättade och glada i hågen for vi vidare söderut. Nästa stopp var Victors seattlebaserade släktingar Laurie och Mike där vi blev bjudna på lite tilltugg och trevligt sällskap och kunde plocka upp vårt medlemskort för AAA samt ytterligare en analog systemkamera.

Resan gick vidare ner mot Seattles flygplats där vår redan fullproppade stationsvagn på något magiskt sätt lyckades svälja två personer till, Julie från Frankrika och Petra från Finland. Med tre personer i framsätet, fyra personer i baksätet (alla med säkerhetsbälte!) och ett fullständigt fullproppat bagage visade vår fantastiska bil att den blir att räkna med i sommar. Två ton från början plus ytterligare ett ton personer och campingutrustning/öl till trots skuttade vår Ford upp för Washingtons bergsvägar österut.

Några timmar senare var vi då framme vid resans mål: Sasquatch-festivalens campingområde. Trots att ingen av oss varit på en festivalcamping i Sverige tidigare förstod vi direkt att detta minsann, var en sann uppvisning i Amerikansk kultur. Man körde helt sonika in med sin bil/minibuss/husvagn/husbil, radade upp sig snyggt (efter noggranna instruktioner från festivalarbetare) och slog upp sitt tält bakom. Man betalade inte per person, utan helt enkelt per bil (vilket passade vår sjusitsare utmärkt). I staden Ellensburg på vägen dit hade vi mött upp med ytterligare en bil fylld med trevliga kanadensare som slog sig ner bredvid, och voilá: där satt de elva av oss på våra campingstolar med en öl i handen och började drömma om lördagens konserter samtidigt som vi såg tusentals andra festivaldeltagare resa sina tält.

Lördagen började utmärkt med sol och tjugo-tjugofem grader. Solkrämen gick som smör i solsken (precis som vårt medtagna smör) och vid middagstid lämnade vi campingen och gick de femhundra meterna till själva festivalområdet. Bland många bra band utmärkte sig ett par. Åttamannaorkestern Beirut var precis så bra som vi hoppats på. M.I.A. gjorde en grymt häftig konsert som slutade med att kanske 200 personer från publiken hoppade upp på scen och dansade som galningar. Okkervil river spelade på en mindre scen och gjorde det mycket bra. Efter det sprang vi ner till huvudscenen och såg Modest Mouse följda av R.E.M. Tyvärr kom det lite regn lagom till R.E.M. men det var trots allt en kanondag.

Vi hade bara köpt biljett till lördagens konserter så under söndagen tog vi det lugnt, lagade till lite mat på vår fina campingspis och solade. Pratade med folk, fotade och promerade runt. På kvällen kom gänget hem från konserterna och festligheter utbröt överallt.

Våra oerhörda affärstalanger ledde till att vi under måndagsmorgonen kunde lägga vantarna på varsin måndagsbiljett till det facila priset av fyrtio dollar stycket. Tanken var egentligen att lämna campingen en dag tidigare än de andra men vädret, stämningen och måndagens lineup gjorde detta omöjligt. Istället fick vi ytterligare en dag med högklassig musik. Matt Costa gjorde en bra spelning följda av The Hives som med sin oerhörda scenenergi lyckades sparka igång publiken ordentligt trots oerhörd värme och sol. Built to Spill och Flight of the Conchords var också helt okej. Dagen höjdpunkter var dock Ghostland Observatory och The Flaming Lips som avslutade hela festivalen. De sistnämnda gjorde en vansinnig show, med ljus, ljud, ballonger, konfetti, utomjordingar och allt annat som behövs för ett band som anser sig vara från rymden. Konserten och festivalen slutade såklart med att sångaren i bandet blev upplockade av ett rymdskepp.

Efter en fantastisk långhelg sa vi hejdå till våra nyfunna vänner och fortsatte söderut. Just nu är vi i staden Yakima där vi på Wal-Mart köpt på oss nya förnödenheter inför våra fortsatta äventyr: Mount Rainier National Park följt av ny camping vid foten av 1980 års utbrottande tretusenmetersvulkan Mt St Helens. Mer om det nästa gång!

Karaoketerror på Georgia Street

Att bo i en så mångkulturell stad som Vancouver har ju såklart oändligt många fördelar. Den stora blandningen av européer, asiater, syd- och nordamerikaner/ursprungsbefolkning skapar en speciell stämning och ger oss om inte annat mängder med roliga affärer och restauranger. Till exempel kan man traska runt i timmar i China Town och titta på torkad fisk och frukt, märkliga nötter, lustiga kineser och saker man i största allmänhet inte har sett någon annanstans. Men det finns ju förstås en baksida även på detta kanadensiska mynt: karaoke.

Många verkar tro att karaoke är någon form av lättsam underhållning, någonting rent och oskuldsfullt och lite roligt. Någonting som vi svenskar kanske ibland är lite för stela för men som när man väl kommer igång kan vara rätt skoj. Kan måhända vara så, i en lagom och begränsad dos. Men när karaoken vänder andra kinden till är det inte roligt längre. När karaoken förvandlas till en ondskefull fradgande best vill man inte komma i dess väg. Tyvärr, är det någonting vi gör allt som oftast. Kommer i dess väg alltså. Våra för övrigt mycket trevliga och respektfulla grannar i huset jämte har nämligen vad vi och många med oss tror är världens största karaokemaskin. Och den används. Den går varm. Vi vet inte hur många timmars kanadakinesiskt avgrundsvrålkaraokesjungande vi fått uthärda men det är en avsevärd mängd. Dess värsta form, med hela familjen sjungande någon form av duett tillsammans om och om och om och om (och om) igen, kan direkt liknas med tortyr. Är tortyr.

Det man inte får glömma bort i sammanhanget är dock att vi nu bara har lite drygt fyra dygn kvar i Kanada. Det mesta går att uthärda med den vetskapen.

Vi packar båten full med nödvändigheter

Vi har börjat förbereda oss för två-tre månader och 1000 mil på vägen med att försöka komma på vilka nödvändigheter som vi behöver ha med oss i båten. Det nödvändigaste är redan inköpt, det vill säga kassettband med Madonna, en analog videokamera, vita "hombres-linnen" från Mexiko och fyra burkar "pork and beans".

Vad vi fortfarande måste köpa är: ett partytält, två luftmadrasser, en skrivmaskin, en kassettrecorder, en Elvisfigur för backspegeln, bumperstickers, ett campingkök, en kylbox full med is, en polaroidkamera, en banjo, ett campingbord, en personsökare, ett Risk-spel, alla John Steinbecks böcker, startkablar, ett munspel, en stekpanna, en tajt vit Elvisdräkt, två cowboyhattar, en "horseback riding for dummies" -bok, 1500 liter Irakbensin, en skallerormsbur/säck, krokodilboots och en jävla massa Beef Jerky.

Fem dagar kvar att jobba nu!

Re-painting the stars and stripes

Mer än hälften av USAs 50 stater hoppas vi besöka denna sommar

Jasper Johns "white flag" på Met i New York

Att turista i sin egen stad

Om vi per definition är turister eller bofasta råder det fortfarande tvivel om. Vi känner oss som bofasta eftersom vi har stadigt kneg och inte något större socialt liv att tala om, men å andra sidan har vi inte hunnit se hela Vancouver än så vi kan mycket väl fortfarande vara turister. I helgen tog vi dock till slut tjuren vid hornen och åkte på en längre organiserad scenisk tur. Victor har som anställd inom turistindustrin fått mycket värdefulla möjligheter att se alla stadens turistmål gratis och även ta med sig valfri vän (Erik). Vi passade så klart på att boka den dyraste turen i boken värde 115 dollar och åkte på 5 timmar av guidad tur med buss. Det blev mycket hard-core-turistande med klyschiga guideskämt och tidseffektiva stopp. Vi var till en början mycket, mycket entusiastiska men drog oss efter ett tag tillbaka till att äta medhavd pizza i solen när de andra turisterna sprang runt för att inte missa något. Vilket turistmål som var mest överskattat är svårt att säga men Capilano Suspension Bridge var nog nummer ett. Det blev dock en mycket trevlig dag på det stora hela taget. Vi fick också se livs levande Grizzlybjörnar vara morgontrötta samt några bonusvargar vilket väl får sägas vara höjdpunkten. Förra veckan såg vi även en mycket intressant korpulent polsk familj som hävde i sig friterade livsmedel när vi besökte delfinshowen på Vancouver Aquarium.

Nu är det bara 9 dagar kvar tills vi ger oss av på Maple Leaves' Road Trip To Heaven. Vi försöker jobba in de sista hundratalen dollar och dör lite mentalt varje dag. Dock med framtiden i tankarna under varje minut. Victor gör sig redo att säga upp sig från sin nya arbetsgivare under vilken han endast jobbat i två veckor. Han har ännu inte avslöjat något om vår resa och funderar på om han ska ta tillfället i akt och göra en spektakulär uppsägning lik George Costanzas "I'm walking out". Man får kanske bara en sådan chans i livet.

Turistbuss är det nya 2008

Kanadensisk laxdamm med flod och grejer

Den hypade hängbron

Full med tyskar

Trädgångbro, allt i spektakulär amerikansk stil

Pizzapaus

Totem

Utsikt från höga berget Grouse Mountain med Vancouver i Bakgrunden

Morgontrötta Grizzlys vill man inte ha i sin trädgård sägs det här i Kanada.

Victor Tankar båten, en smutsig och kostsam upplevelse

Delfinshow och polackspaning på Van Aquarium

Jazzbåten har angjort den kanadensiska västkusten och ligger nu förtöjd utanför 1162 East Georgia St

Det stolta fordon ni nedan kan beskåda har nu varit i vår ägo i nästan en vecka. Modellbeteckningen är 1991 Ford LTD Country Squire LX men vi kallar henne för Jazzbåten Califia (just nu i alla fall). Att det är en båt ser man tydligt på formen och träskrovet. Inredningens utförande låter vi än så länge vara ett mysterium för er då vi inte vill ge er allt på en och samma gång. En sak är dock säker och det är att den vinröda klädseln, träimitationen och den dunkla belysningen ger en tydlig båtkänsla. Temamusiken är helt klar Jazz. Mycket för att det är den enda radiokanalen vi kan få in utan reklam men också för att den rymliga salongen i baksätet ger intrycket av en mörk jazzbar i Chicago. Historien om Amazonernas krigardrottning Califias kamp runt Kaliforniahalvön lämnar vi att berättas vid ett senare tillfälle.

Nog om båtens namn, mer om båtens historia och framtid. Förra lördagen åkte vi ner till den lilla bondgården i Langley, B.C. där jazzbåten låg upplagd. Inne i ett garage hade hon vilat i många år och inte blivit mer än finkörd av den förra ägaren Paul och hans far. Paul som var en mycket rationell och spontan man hade nu fått nog av jazzbåtens, i hans ögon, omoderna yttre och resurskrävande maskinella framdrift. Paul tyckte inte längre att det var värt att behålla båten då oljepriset gått upp och normerna för bildesign förändrats. Detta var mycket turligt för oss som helt opåverkade av den stundande miljörörelsen och med svenska bensinpriser i färskt minne inte vek oss för tanken av att ta det sista riktiga barnet av den Detroitlokaliserade bilindustrin till våra hjärtan. Designen är ju som ni kan se helt genial, även om vi är övertygade av att detta är en ren slump då det är tydligt att få riktiga ingenjörer varit inblandade i produktionen av Jazzbåten.

Hur som helst lotsade vi i lördags Califia hem de cirka 4 milen längst med Highway 5 till vår bakgård och har sedan dess gått över henne varsamt. Erik har med sin nya vaxerfarenhet gjort underverk på dess yttre och Victor har med sin mekaniska talanger gjort diverse reparationer och inspektioner av båtens mekanik. Lite finns fortfarande att dona med men snart hoppas vi vara färdiga att korsa gränsen till det stora landet i söder och påbörja vårt äventyr.

13 days, 23 hrs, 09 mins, 42 secs... and counting

Anywhere I Lay My Head - The unofficial East Vancouver CD release party

För att ta avsked av Vancouver planerar vi en anspråkslös fest på 1162 East Georgia st. Det hela kommer att ske i slutet av maj och vi planerar att göra det till en hyllning av Scarlett Johanssons kommande album Anywhere I Lay My Head som släpps 20e maj. Vi vet egentligen inte så mycket om Scarletts musikdebut mer än att hon spelat in ett cover-album med Tom Waits låtar tillsammans med Dave Sitek från TV on the Radio, Yeah Yeah Yeahs och David Bowie. Denna kombination framförd av älskvärda Scarlett måste dock bli ett vinnande koncept. Ett par låtar har dessutom redan läckt ut på nätet och vi som tjuvlyssnat vet att det hela inte låter fy skam. Det är alltså inte fråga om någon ny Lindsay Lohan eller Paris Hilton.

Festens upplägg är inte spikat än men vi hoppas kunna göra en eftermiddags-get-together på vår bakgård följt av en avslappnad hemmafest med vänner och bekanta. Det hela kommer självklart att ackompanjeras av låtar från "Anywhere I Lay My Head".

Vi antar att det är lite överflödigt att bjuda in på svenska men alla som vill komma är välkomna.

Lyssna på låten Falling down som görs tillsammans med David Bowie här