Att bo i en så mångkulturell stad som Vancouver har ju såklart oändligt många fördelar. Den stora blandningen av européer, asiater, syd- och nordamerikaner/ursprungsbefolkning skapar en speciell stämning och ger oss om inte annat mängder med roliga affärer och restauranger. Till exempel kan man traska runt i timmar i China Town och titta på torkad fisk och frukt, märkliga nötter, lustiga kineser och saker man i största allmänhet inte har sett någon annanstans. Men det finns ju förstås en baksida även på detta kanadensiska mynt: karaoke.
Många verkar tro att karaoke är någon form av lättsam underhållning, någonting rent och oskuldsfullt och lite roligt. Någonting som vi svenskar kanske ibland är lite för stela för men som när man väl kommer igång kan vara rätt skoj. Kan måhända vara så, i en lagom och begränsad dos. Men när karaoken vänder andra kinden till är det inte roligt längre. När karaoken förvandlas till en ondskefull fradgande best vill man inte komma i dess väg. Tyvärr, är det någonting vi gör allt som oftast. Kommer i dess väg alltså. Våra för övrigt mycket trevliga och respektfulla grannar i huset jämte har nämligen vad vi och många med oss tror är världens största karaokemaskin. Och den används. Den går varm. Vi vet inte hur många timmars kanadakinesiskt avgrundsvrålkaraokesjungande vi fått uthärda men det är en avsevärd mängd. Dess värsta form, med hela familjen sjungande någon form av duett tillsammans om och om och om och om (och om) igen, kan direkt liknas med tortyr. Är tortyr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar