California dreaming

Det började ganska illa. Redan på BK Liverpool Street i London klämmer Victor ur sig: inga mer hamburgare. Okej, en Double Angry Whooper Meal är mycket. Den var arg. Den gjorde oss arga, och medförde en natt med sura uppstötningar på Heathrow. Om London är bra, så är Heathrow illa. Hårt golv, störig hissmusik och en britt med vinkeltslip gjorde vårt halva dygn på denna helvetets flygplats till misär. Men, till slut satt vi där på planet. Erik valde att svara fel på en enkel fråga i säkerhetskontrollen så vaknten började skrika "P 12, P 12". Det blev vita handskar och allt vad det innebär, men till sist var vi i alla fall inne i det förlovade landet!

L.A:s rusningstrafik är ett rent nöje med vårt välutrustade favvofordon Chrisler (Chrysler Caliber). Efter att ha kört runt en hel dag i Beverly Hills var vi mycket besvikna över att inte ha sett en endaste B-kändis. Surt. Så vi körde Sunset Boulevard hela vägen ner till havet och satte oss på den goa Baywatch-stranden, Zuma Beach. Ingen Mitch där, tyvärr. Körde på den finfina Pacific Coast Highway upp till Santa Barbara, letade efter timmar efter någonstans att bo och hittade till sist ett sunkigt Motell i bästa "My Name is Earl"-stuk.

Vi totalvägrade turistande i Santa Barbara, detta Kaliforniens motsvarighet till Nice, och tog Hightway 154 i Miles och Jacks fotspår. Vilka Miles och Jacks? Men, vilka tror du, Miles och Jack från filmen "Sideways" såklart. Testade lite vin i vindistrikten, tog en kaffe på "Los Olivos Café" och strosade runt i den danska låtsasstaden Solvang.

Tog 1:an ner till havet och käkade hamburgare på stranden (i bilen såklart, vem går ur bilen när man är på stranden?) och nu sitter vi på ett Hostel i San Luis Obispo.

Vår vän Ana på K-MART sålde dagens livsmedel till oss där våra pretzels (these pretzels are making me thirsty) står som klar vinnare.