Mer Öken

Nevada

Efter att ha lämnat Sin City fortsätter vi på Interstate 15 norrut mot Utah. Nevada har ett mycket anonymt landskap. Att färdas genom Nevada är som jag föreställer mig att det är att färdas på månen, helt tomt och öde bortsett från det antal gamla bortglömda amerikanska artefakter som ligger spridda över den ändlösa öknen. Som en oas i denna annars så ofruktbara region rinner Colorado River som också blir en naturlig gräns mot grannstaten Arizona. Vattnet från Colorado River har sedan urminnes tider varit den naturliga förutsättning som gjort bosättning i regionen möjlig. I det karga och torra ökenlandskapet har flodens vatten varit oumbärligt för att möjliggöra konstbevattnat jordbruk och boskapsskötsel. Vårt första turistbesök efter Vegas blev den gigantiska konstgjorda dammen och vattenreservoaren Hoover Dam. När Amerika på 1930-talet led av depressionens höga arbetslöshet inleddes runt om i landet flertalet storskaliga projekt för att med offentliga medel skapa arbetstillfällen. Denna keynesianska ekonomiska strategi som leddes av Roosevelt gick under namnet the New Deal, och Hoover Dam var just ett sådant projekt där 5000 arbetare slet i tio år för att bygga den 726 fot höga konstruktionen. Syftet med dammen var vid byggnadstillfället att kontrollera översvämningar från Colorado River men på senare år har förmågan att skapa ordentligt med vattenkraft och effektivt portionera ut flodens vatten till de törstiga städerna i området kommit väl till pass. Det är verkligen en hissnande syn som dock var västerländsk medborgare bör ha sett vid upprepade tillfällen redan innan hen beger sig till Nevada. Dammen är nämligen frekvent förekommande i amerikanska långfilmer där ett så kallat katastrofscenario innefattade rasande vattenmassor ska uppmålas. Självklart kostade parkering vid dammen sju dollar oavsett om man bara ville ta ett snabbt fotografi. Det blev därför nödvändigt att göra en så kallad drive by när bilen hela tiden hölls rullande.

Utah

Efter detta kanske lite överskattade turistmål var det dags att säga adjö till Nevada, köra upp på I 15 och fortsätta österut. Efter drygt två timmar kommer vi in i Utah. Utah? Ja, precis, Utah. Vad är Utah? Utah är väl kanske en av de de 50 staternas anonymaste, kanske i hård kamp med Wyoming (North Dakota utom tävlan). Hur som helst, Utah är känt för tre saker. Ett, staten är fullpackad med mormoner som mest sysslar med vinter-OS i Salt Lake city. Två, den har ett "pubförbud" som enkelt kan slinkas förbi med medlemskap i en privat pubklubb. Tre, dess oerhört vackra natur. Tyvärr låg Salt Lake City lite för långt bort för ett besök och eftersom vi körde igenom blev det inte aktuellt med pubklubb, då återstår naturen. I ärlighetens namn kollade vi väl lite mer på kartan än klockan när vi bestämde oss för att ta vägen genom den berömda "Zion National Park".Den skall tydligen vara oerhört vacker med massor av fantastiska röda klippformationer och grejer. Problemet var att när vi kom fram var det kolsvart ute. Så ja, vi har sett "Zion Nation Park". Men bara de två metrarna bredvid vägen som helljuset lyste upp. Efter det lämnade vi Utah och åkte in i Arizona istället. Vad är då intrycket av Utah? Mörkt, och lite spridda roadkill av olika slag.

Natten tillbringade vi sedan i staden Page i den absolut nordligaste delen av Arizona. En stad där under sommarhalvåret tiotusentals besökare varje dag vandrar runt i underbart väder i alla de fantastiska nationalparkerna. År 2007 sattes i staden ett nytt besökarrekord för månaden december. Det nya rekordet lyder två (2), Erik och Victor. Ensam i ett kluster av snabbmatskedjor och motell gjorde vi ungefär ingenting. Trösten var i alla fall att det var sjukt billigt och att vi fick chansen att se ytterligare en kraftverksdamm som var ännu större och fräckare än Hoover Dam, och som dämde upp en stor sjö som fått namnet efter Lake Powell och verkade vara någon form av sevärdhet.

Arizona

Nåväl, alla stater i det förlovade landet har ju som bekant ett smeknamn (av någon anledning) och Arizona kallas "Canyon State". Smart där, helt rätt, de sitter på en stor röd grop vid namn Grand Canyon. Vi åkte ner till södra sidan av den, betalade 25 dollar till en trevlig "park ranger" och åkte mot kanten. Detta är en av de saker vi älskar med USA, allt man kan göra kan man göra från bilen. Tuffande på sin 5-kronor-per-liter-bensin i sin genitalie-förlängande monster-SUV kan man se precis allt man behöver. Och tur är väl det när det regnar, är sådär fem grader varmt och blåser storm. Grand Canyon var otroligt häftigt, men det hade nog varit bättre i sol och värme istället för regn och dimma. Eller som damen i informationsbåset sa, "It would have been beautiful", när hon pratade om GC vid bättre väder. Efter en stund av kämpande mot vädrets makter åkte vi söderut till staden Flagstaff som kanske inte direkt imponerade. De har en snutt av Route 66 och förmodligen en bra utgångspunkt för hajkar på sommaren. Vi var inte där på sommaren och det rådde det inget tvivel om när vi på morgonen efter en natt på hostel kom ut och bilen var täckt med snö! Usch. Fram med Lonely Planet och slå upp Phoenix; över 300 soldagar per år och USA:s bästa vinterväder. Plattan i mattan, änna. Genom ett häftigt landskap á la vilda västern-film med tumbleweed och kaktusgubbar kom vi till denna stora, platta, stad.