Henrik, eller Hank the Bank som han mer populärt kallas nu för tiden, har sedan en tid lämnat oss. Hank lämnade ett stort tomrum efter sig. Hank som kom till Maple Leaves med sina svenska pengar var inte bara en finansiär, bankir, kreditor, borgenär och allmosegivare, han var också en sann vän och reskamrat. Med sitt krulliga kår och breda leende förde han inte bara med sig likvida medel utan även kamratlig anda och gott humör. Vi delade många oförglömliga ögonblick med banken och den amerikanska landsvägen är inte densamma nu utan honom. För att hedra hans minne publicerar vi nu denna tidigare outgivna krönika, författad av banken själv kort innan han lämnade oss för en bättre värld.
För mig börjar nu resandet gå mot sin ände för denna gång. Jag har nu haft den stora äran att följa med på Erik och Victors långresa under närmare sex veckor. Sinnesstämningen som rådigt har präglats av en stark strävan framåt med förhoppningar om nya äventyr. Och många äventyr har det blivit. Vi har varit på storstadsäventyr på fashionabla serveringar i Hollywood i sällskap av kändisar, vi har sovit på smutsiga campingplatser i New Orleans orkanhärjade områden, vi har varit ute på villovägar i St. Louis sämre områden mitt i natten, vi har hängt i öknen där dagarna bjöd på temperaturer närmare 50 grader, vi har träffat levande motsvarigheter till Simpsonskaraktären Flanders i den kristna södern och till detta finns många fler äventyr att berätta om.
Från att jag i början av juni möttes upp av Erik, Victor och den vinröda station wagonen på flygplatsen i Los Angeles tills att jag nu lämnar dem alla tre i Chicago har begreppet tid börjat ruckas för mig så som sker när fasta rutiner saknas och en människa överröses av intryck, nya människor och nya sätt att se på saker. Vissa dagar har vi med ansträngning hunnit med att dricka en kaffe och gå på en konsert, medan vi under andra dagar har lyckats färdas genom fyra olika stater, besökt flera städer för att sedan hinna med en naturupplevelse med camping. Tack vare bristen på rutiner och den ständiga mängden nya intryck tvingas man att fokusera på stunden och inte framtiden, vad som händer imorgon, om en vecka eller ett år. Denna känsla är värd mycket att få uppleva särskilt om man annars är van vid rutiner.
Det är svårt att förstå hur två människor reagerar efter att umgås med varandra varje dag, ja nästan varje timme under närmare nio månader utan att själv ha upplevt det. Jag har kommit in i Victor och Eriks värld på ett vis som liknar Hunter S. Thompsons gonzo-journalistik. När jag först mötte dem i Los Angeles klagade de lätt över att folk ofta uppfattade dem som ett gaypar, vilket jag tyckte var mycket roande, varför de uppfattades så är jag fortfarande osäker på, kanske beror det på deras ständiga små internskämt. Under resan har det haglat
med referenser och citat från ett fåtal utvalda svenska tv-serier och filmer. Något annat som har varit populärt är att tala engelska fast på svenska, en av favoritfraserna är ”man måste älska det”. Men ni skall inte bli oroliga. Victor och Erik är sig nog ganska lika fortfarande, de har bara blivit lite mer beresta och indoktrinerade i den amerikanska mentaliteten.
Jag lämnar nu för New York där jag kommer att stanna en vecka för att sedan återvända till Göteborg. Jag hoppas att killarna får det fortsatt gött på sina fortsatta äventyr i jazzbåten.
Hank the bank
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar