Maple Leaves on the radio

Maple Leaves har nu gjort sitt första radioframträdande, gå genast in och lyssna.

Strandraggaren Henke

Idag kom vår kära vän Henke till stan. Direkt från Vegas med friskt humör ledde han oss på ett korståg genom Long Beach second hand-affärer och ner mot den milslånga stranden. Med Henke AKA Hank, AKA H-man, AKA Hornboy kommer vår resa nu att ta en ny riktning. Henke tillför den där gnistan av vitalitet som tar Maple Leaves' Road trip to Heaven till himlen.

Vad händer efter San Francisco?

Den frågan ställer vi oss nu efter ytterligare en vecka här i USAs liberalaste och mest händelserika stad. I ingen annat stad står man oförundrad över att en blåsorkester i 60-talskläder går förbi en på trottoaren och spelar big band musik; när det sitter en hemlös och spelar sitar för växel; när man går på världens bästa fest med MSTRKRFT och Moby står kvar på efterfesten och spelar Blondie en timme efter stängningdags för de sista 30-talet personerna som stannat kvar; när man sitter i Doloresparken och en kvinna i valmoblommaklänning kommer och frågar om man vill skriva på en namnunderskrift för att legalisera prostitution; när hela publiken på Sex and the City är storgråtande bögar. Ja, 1968 års peace and love centrum är sannerligen inte som någonting annat. Vi bor självklart i hippiestadsdelen Haight Ashbury bara ett kvarter från Grateful Deads gamla hus och två kvarter från parken the Panhandle där Jefferson Airplane, Janis Joplin och Jimi Henrix spelade för en påtagligt LSD-påverkad ut-ur-Vietnam-publik för 40 år sedan. Imorgon måste vi åka härifrån för att hämta vår kära vän Henke från Sverige i LA. Att lämna San Fran är om möjligt ännu sorgligare nu än förra gången vi var här. Varför måste världens bästa stad ligga halva jordklotet bort från Sverige frågar man sig och vem ska man behöva gifta sig med för att få stanna kvar?

Miguel och James Dean

The Mezzanine

Moby gav aldrig upp

Ett av många vackra hus i SF

Doloresparken med bruna påsar

Miguel i Dolores
Miguel och Robert Kennedy

Matlagning

San Francisco Zoo

En JÄTTERÅTTA

Idag var vi på San Francisco Zoo. Det är gratis första onsdagen varje månad så då kan man gå dit och götta sig helt gratis änna, och det är ju lite gött så. Många djur blev det fast också nästan lika många tomma inhägnader. Efter förra årets tigerrymning från SF Zoo som resulterade i ett dödsfall blev vi lite oroliga när vi inte kunde hitta gorillorna.

Favoritdjuret var dock en jättelik råtta med någon slags afrikansk härkomst. Den låg helt sonika där och göttade sig i gräset. Vi inser nu att det här inlägget hade blivit mer effektfullt om vi nu hade kunnat visa en bild på själva jätteråttan. Ingen bild finns dessvärre men ni får tänka er en vanlig råtta, fast jättestor då alltså. Skithäftigt!

Chorizotjuvar och bilmekaniker

Så fort man kommer in i Kalifornien börjar det hända spännande saker igen. Staterna Washington och Oregon är nu avklarade och de får väl ett godkänt betyg tack vare storstäderna Seattle och Portland. På minussidan på vår oerhört subjektiva balansvåg ligger saker som stängda vägar pga snö (de verkar inte förstå att det är juni nu) och regn. Dock ligger de bättre till än Kanada som endast har högkvalitativt kranvatten och att glassen inte smälter på väg hem från affären på pluskontot.

Efter att tidigare ha anlänt till i Kalifornien österifrån och uppifrån kom vi nu norrifrån via Highway 101. Någon timme före gränsen började solen skina igen och det har den gjort sedan dess. Vi kollade in kuststäderna Arcata (ett litet fint mini-Frisco) och Eureka och när solen började gå ner stannade vi på första bästa camping som råkade ligga i ”staden” Myers Flat uppe i de kaliforniska bergsskogarna. Mitt ute i ingenstans fanns en jättefin camping och efter att ha betalt den mycket trevliga campingtanten tjugotre dollar (svider att behöva betala för boende) backade vi upp vår bil mot en flodbank och intog en utsökt middag tillagad på vårt gaskök.

Plötsligt när vi sitter där i våra sjudollars Wal-Mart-campingstolar och känner oss trygga och mätta vankar en jättestor cayote förbi några meter bort! Som bekant är ingen av oss zoolog, så istället för att sitta ute i vildmarken och lukta cayote-mat tog vi för säkerhets skull skydd från denna enorma präriehund i vår bil. Kändes ganska tryggt. Efter ett tag blev vi dock sugna på att se fler rovdjur så vi placerade en överbliven jättechorizokorv precis utanför bilen. Tyvärr vann sömnen över vår Mitt-i-naturen-drift så vi somnade och vaknade till solsken och en chorizo fattigare.

Dagen efter hann vi med den superturistiga köra-bilen-genom-ihåligt-redwood-träd-grejen innan vi vecklade ut vår bibel, In-n-Out Burger kartan. Efter att ha legat i träda ett par månader tog den vår jakt på föda till Santa Rosa där två burgare var (pickles and onions and ketchup instead) fyllde våra trånande magar. En sak som oroat oss de senaste dagarna är att styrleden på högersidan på vår annars felfria bil har börjat se lite trött ut. Att hitta en bilmekaniker som inte tar hela vår snåla reskassa för att byta ut den har setts som ett ganska stort problem, men som med så många tidigare problem vi haft löste det sig (med sedvanlig tur) alldeles galant. På bordet jämte oss på denna jordens bästa hamburgerrestaurang slash networking-arena satt nämligen Rolf. Rolf var svensk men bosatt i USA sedan tidigt sextiotal. Han hörde våra berömmande ord om hamburgarna och kom på amerikanskt maner fram och började prata svenska med oss. Efter ett litet tag kom det fram att han var pensionerad bilmekaniker och halvt på skoj förhörde vi oss om hans relation till styrleder. Direkt erbjöd han sig att visa oss till hans gamla bilmekanikerkompisar några kilometer bort och efter en halvtimme var bilen lyft och problemet avhjälpt. Vi var tyvärr tvungna att tacka nej till att stanna hos Rolf och hans fru över natten och snart var vi på väg på San Francisco igen. Santa Rosa-Roffe kommer dock för alltid ha en plats i våra hjärtan.

Timmen senare mullrade vår V8 över världens vackraste orangea hängbro som leder till världens bästa stad (tillsammans med några till) där vår tidigare bekantskap Miguel tog emot oss med öppna armar. Återigen inkvarterade på ett vardagsrumsgolv i en lägenhet i distriktet Haight/Ashbury har vi ytterligare en vecka på oss att njuta av San Francisco! Jobbigt liv det här…

Tandborstning vid Stilla Havet

Den som kramar störst träd vinner

Victor leker arga leken med blå fågel

Cayote-konfrontation OBS! Bildmontage

Alla måste köra genom träd

En typisk go liten mack. Vi påpekar alltid att bensinen är så billig här för att reta amerikaner.

Den göllene bron

Snabbstopp i Bandon

Efter en lång dag i bilen och en något misslyckad tur till Bend (mer om detta vid ett senare tillfälle) parkerade vi helt sonika framför Umpqua Lighthouse på Oregons kust (se karta nedan) och sov i bilen. Parkeringen hade utsikt över Stilla Havet, så vi vaknade med en perfekt utsikt över en dimmig ocean genom bakrutan. Inte alls dumt. Nu avnjuter vi en kaffe i den lilla hamnstaden Bandon och skall snart köra vidare söderut och borde vara tillbaka hemma i Kalifornien om ungefär en timme.

Glada nyhter är att vi precis fått kontakt med våra vänner i San Francisco och de väntar oss med deras soffa. Inte dumt alls! Återstår att se om vi hinner ner dit idag eller om vi stannar över i någon redwood-camping på vägen ner.


View Larger Map

Läsarfråga

Dagens fråga är: hur många SMART-bilar kan man få in i en Country Squire?
(svara med kommentarsfunktionen under inlägget)

Avundsjukan fullständigt lyser ur miljöbilsmannens ögon

I övrigt kan rapporteras att vi gjorde en kovändning igår kväll och couchsurfade hos en trevlig fotograf vid namn Jeff. Hans lyxlägenhet mitt i centrala Portland är en kanonbas för våra fortsatta äventyr här i Oregon.

Portland baby!

Äntligen framme i Portland. Västkustens bästa småstad enligt många man pratar med. Kompakt innerstad, ung befolkning och mycket bra alternativ musikscen ska det finnas i denna vackra stad som är delstaten Oregons största. Vi har lovord om att få kvarta hemma hos några vänners vänner som också har ett semi-framgångrikt indie-rockband. Nu sitter vi här på ett fashionabelt vegancafé i stadens utkant och väntar på att få svar från Eskimosönerna.

Våra äventyr i staten Washingtons innanland blev inte som förväntade eftersom snön fortfarande låg tjock uppe på bergvägarna och vi tvingades vända tillbaka innan vi nått både nationalparker och vulkantoppar. Övernattningen på en ödslig campingstrand med Jazzbåtens akter pekande ut mot en bergsjö var dock mycket framgångrik. Lite nervösa var vi dock för ett ögonblick när två till synes äkta hillbillies kom körande i varsin enorm pickup mitt i natten och sa att de skulle "fiska lite". Det blev ingen reproduktion på Deliverance som tur var dock.

Sasquatch var som tidigare nämnt en succé och här kan ni läsa Pitchforks recension och se fina bilder.

Här blev det stopp

Alberta St i Portland

På väg!

Beklagar att vi inte har uppdaterat bloggen på några dagar, vi har haft fullt upp med annat. Efter en hektisk slutspurt i Vancouver där allt skulle packas och förberedas gav vi oss så äntligen iväg på vårt lilla sommaräventyr. Vi plockade upp två skottar (Michael och Paul) och en britt (Matt) i Vancouver, åkte och köpte ett litet båt/bil-kylskåp (också det med träsidor såklart) och gav oss ner mot gränsen. Som vanligt var vi lite nervösa när vi närmade oss gränsen om de skulle låta oss komma in i det fina landet. Vi har ju trots allt redan avverkat två amerikanska turistvisum sedan november. Men det var inga problem alls, som vanligt var gränspersonalen hur proffisionell och trevlig som helst.

Lättade och glada i hågen for vi vidare söderut. Nästa stopp var Victors seattlebaserade släktingar Laurie och Mike där vi blev bjudna på lite tilltugg och trevligt sällskap och kunde plocka upp vårt medlemskort för AAA samt ytterligare en analog systemkamera.

Resan gick vidare ner mot Seattles flygplats där vår redan fullproppade stationsvagn på något magiskt sätt lyckades svälja två personer till, Julie från Frankrika och Petra från Finland. Med tre personer i framsätet, fyra personer i baksätet (alla med säkerhetsbälte!) och ett fullständigt fullproppat bagage visade vår fantastiska bil att den blir att räkna med i sommar. Två ton från början plus ytterligare ett ton personer och campingutrustning/öl till trots skuttade vår Ford upp för Washingtons bergsvägar österut.

Några timmar senare var vi då framme vid resans mål: Sasquatch-festivalens campingområde. Trots att ingen av oss varit på en festivalcamping i Sverige tidigare förstod vi direkt att detta minsann, var en sann uppvisning i Amerikansk kultur. Man körde helt sonika in med sin bil/minibuss/husvagn/husbil, radade upp sig snyggt (efter noggranna instruktioner från festivalarbetare) och slog upp sitt tält bakom. Man betalade inte per person, utan helt enkelt per bil (vilket passade vår sjusitsare utmärkt). I staden Ellensburg på vägen dit hade vi mött upp med ytterligare en bil fylld med trevliga kanadensare som slog sig ner bredvid, och voilá: där satt de elva av oss på våra campingstolar med en öl i handen och började drömma om lördagens konserter samtidigt som vi såg tusentals andra festivaldeltagare resa sina tält.

Lördagen började utmärkt med sol och tjugo-tjugofem grader. Solkrämen gick som smör i solsken (precis som vårt medtagna smör) och vid middagstid lämnade vi campingen och gick de femhundra meterna till själva festivalområdet. Bland många bra band utmärkte sig ett par. Åttamannaorkestern Beirut var precis så bra som vi hoppats på. M.I.A. gjorde en grymt häftig konsert som slutade med att kanske 200 personer från publiken hoppade upp på scen och dansade som galningar. Okkervil river spelade på en mindre scen och gjorde det mycket bra. Efter det sprang vi ner till huvudscenen och såg Modest Mouse följda av R.E.M. Tyvärr kom det lite regn lagom till R.E.M. men det var trots allt en kanondag.

Vi hade bara köpt biljett till lördagens konserter så under söndagen tog vi det lugnt, lagade till lite mat på vår fina campingspis och solade. Pratade med folk, fotade och promerade runt. På kvällen kom gänget hem från konserterna och festligheter utbröt överallt.

Våra oerhörda affärstalanger ledde till att vi under måndagsmorgonen kunde lägga vantarna på varsin måndagsbiljett till det facila priset av fyrtio dollar stycket. Tanken var egentligen att lämna campingen en dag tidigare än de andra men vädret, stämningen och måndagens lineup gjorde detta omöjligt. Istället fick vi ytterligare en dag med högklassig musik. Matt Costa gjorde en bra spelning följda av The Hives som med sin oerhörda scenenergi lyckades sparka igång publiken ordentligt trots oerhörd värme och sol. Built to Spill och Flight of the Conchords var också helt okej. Dagen höjdpunkter var dock Ghostland Observatory och The Flaming Lips som avslutade hela festivalen. De sistnämnda gjorde en vansinnig show, med ljus, ljud, ballonger, konfetti, utomjordingar och allt annat som behövs för ett band som anser sig vara från rymden. Konserten och festivalen slutade såklart med att sångaren i bandet blev upplockade av ett rymdskepp.

Efter en fantastisk långhelg sa vi hejdå till våra nyfunna vänner och fortsatte söderut. Just nu är vi i staden Yakima där vi på Wal-Mart köpt på oss nya förnödenheter inför våra fortsatta äventyr: Mount Rainier National Park följt av ny camping vid foten av 1980 års utbrottande tretusenmetersvulkan Mt St Helens. Mer om det nästa gång!

Karaoketerror på Georgia Street

Att bo i en så mångkulturell stad som Vancouver har ju såklart oändligt många fördelar. Den stora blandningen av européer, asiater, syd- och nordamerikaner/ursprungsbefolkning skapar en speciell stämning och ger oss om inte annat mängder med roliga affärer och restauranger. Till exempel kan man traska runt i timmar i China Town och titta på torkad fisk och frukt, märkliga nötter, lustiga kineser och saker man i största allmänhet inte har sett någon annanstans. Men det finns ju förstås en baksida även på detta kanadensiska mynt: karaoke.

Många verkar tro att karaoke är någon form av lättsam underhållning, någonting rent och oskuldsfullt och lite roligt. Någonting som vi svenskar kanske ibland är lite för stela för men som när man väl kommer igång kan vara rätt skoj. Kan måhända vara så, i en lagom och begränsad dos. Men när karaoken vänder andra kinden till är det inte roligt längre. När karaoken förvandlas till en ondskefull fradgande best vill man inte komma i dess väg. Tyvärr, är det någonting vi gör allt som oftast. Kommer i dess väg alltså. Våra för övrigt mycket trevliga och respektfulla grannar i huset jämte har nämligen vad vi och många med oss tror är världens största karaokemaskin. Och den används. Den går varm. Vi vet inte hur många timmars kanadakinesiskt avgrundsvrålkaraokesjungande vi fått uthärda men det är en avsevärd mängd. Dess värsta form, med hela familjen sjungande någon form av duett tillsammans om och om och om och om (och om) igen, kan direkt liknas med tortyr. Är tortyr.

Det man inte får glömma bort i sammanhanget är dock att vi nu bara har lite drygt fyra dygn kvar i Kanada. Det mesta går att uthärda med den vetskapen.

Vi packar båten full med nödvändigheter

Vi har börjat förbereda oss för två-tre månader och 1000 mil på vägen med att försöka komma på vilka nödvändigheter som vi behöver ha med oss i båten. Det nödvändigaste är redan inköpt, det vill säga kassettband med Madonna, en analog videokamera, vita "hombres-linnen" från Mexiko och fyra burkar "pork and beans".

Vad vi fortfarande måste köpa är: ett partytält, två luftmadrasser, en skrivmaskin, en kassettrecorder, en Elvisfigur för backspegeln, bumperstickers, ett campingkök, en kylbox full med is, en polaroidkamera, en banjo, ett campingbord, en personsökare, ett Risk-spel, alla John Steinbecks böcker, startkablar, ett munspel, en stekpanna, en tajt vit Elvisdräkt, två cowboyhattar, en "horseback riding for dummies" -bok, 1500 liter Irakbensin, en skallerormsbur/säck, krokodilboots och en jävla massa Beef Jerky.

Fem dagar kvar att jobba nu!

Re-painting the stars and stripes

Mer än hälften av USAs 50 stater hoppas vi besöka denna sommar

Jasper Johns "white flag" på Met i New York

Att turista i sin egen stad

Om vi per definition är turister eller bofasta råder det fortfarande tvivel om. Vi känner oss som bofasta eftersom vi har stadigt kneg och inte något större socialt liv att tala om, men å andra sidan har vi inte hunnit se hela Vancouver än så vi kan mycket väl fortfarande vara turister. I helgen tog vi dock till slut tjuren vid hornen och åkte på en längre organiserad scenisk tur. Victor har som anställd inom turistindustrin fått mycket värdefulla möjligheter att se alla stadens turistmål gratis och även ta med sig valfri vän (Erik). Vi passade så klart på att boka den dyraste turen i boken värde 115 dollar och åkte på 5 timmar av guidad tur med buss. Det blev mycket hard-core-turistande med klyschiga guideskämt och tidseffektiva stopp. Vi var till en början mycket, mycket entusiastiska men drog oss efter ett tag tillbaka till att äta medhavd pizza i solen när de andra turisterna sprang runt för att inte missa något. Vilket turistmål som var mest överskattat är svårt att säga men Capilano Suspension Bridge var nog nummer ett. Det blev dock en mycket trevlig dag på det stora hela taget. Vi fick också se livs levande Grizzlybjörnar vara morgontrötta samt några bonusvargar vilket väl får sägas vara höjdpunkten. Förra veckan såg vi även en mycket intressant korpulent polsk familj som hävde i sig friterade livsmedel när vi besökte delfinshowen på Vancouver Aquarium.

Nu är det bara 9 dagar kvar tills vi ger oss av på Maple Leaves' Road Trip To Heaven. Vi försöker jobba in de sista hundratalen dollar och dör lite mentalt varje dag. Dock med framtiden i tankarna under varje minut. Victor gör sig redo att säga upp sig från sin nya arbetsgivare under vilken han endast jobbat i två veckor. Han har ännu inte avslöjat något om vår resa och funderar på om han ska ta tillfället i akt och göra en spektakulär uppsägning lik George Costanzas "I'm walking out". Man får kanske bara en sådan chans i livet.

Turistbuss är det nya 2008

Kanadensisk laxdamm med flod och grejer

Den hypade hängbron

Full med tyskar

Trädgångbro, allt i spektakulär amerikansk stil

Pizzapaus

Totem

Utsikt från höga berget Grouse Mountain med Vancouver i Bakgrunden

Morgontrötta Grizzlys vill man inte ha i sin trädgård sägs det här i Kanada.

Victor Tankar båten, en smutsig och kostsam upplevelse

Delfinshow och polackspaning på Van Aquarium

Jazzbåten har angjort den kanadensiska västkusten och ligger nu förtöjd utanför 1162 East Georgia St

Det stolta fordon ni nedan kan beskåda har nu varit i vår ägo i nästan en vecka. Modellbeteckningen är 1991 Ford LTD Country Squire LX men vi kallar henne för Jazzbåten Califia (just nu i alla fall). Att det är en båt ser man tydligt på formen och träskrovet. Inredningens utförande låter vi än så länge vara ett mysterium för er då vi inte vill ge er allt på en och samma gång. En sak är dock säker och det är att den vinröda klädseln, träimitationen och den dunkla belysningen ger en tydlig båtkänsla. Temamusiken är helt klar Jazz. Mycket för att det är den enda radiokanalen vi kan få in utan reklam men också för att den rymliga salongen i baksätet ger intrycket av en mörk jazzbar i Chicago. Historien om Amazonernas krigardrottning Califias kamp runt Kaliforniahalvön lämnar vi att berättas vid ett senare tillfälle.

Nog om båtens namn, mer om båtens historia och framtid. Förra lördagen åkte vi ner till den lilla bondgården i Langley, B.C. där jazzbåten låg upplagd. Inne i ett garage hade hon vilat i många år och inte blivit mer än finkörd av den förra ägaren Paul och hans far. Paul som var en mycket rationell och spontan man hade nu fått nog av jazzbåtens, i hans ögon, omoderna yttre och resurskrävande maskinella framdrift. Paul tyckte inte längre att det var värt att behålla båten då oljepriset gått upp och normerna för bildesign förändrats. Detta var mycket turligt för oss som helt opåverkade av den stundande miljörörelsen och med svenska bensinpriser i färskt minne inte vek oss för tanken av att ta det sista riktiga barnet av den Detroitlokaliserade bilindustrin till våra hjärtan. Designen är ju som ni kan se helt genial, även om vi är övertygade av att detta är en ren slump då det är tydligt att få riktiga ingenjörer varit inblandade i produktionen av Jazzbåten.

Hur som helst lotsade vi i lördags Califia hem de cirka 4 milen längst med Highway 5 till vår bakgård och har sedan dess gått över henne varsamt. Erik har med sin nya vaxerfarenhet gjort underverk på dess yttre och Victor har med sin mekaniska talanger gjort diverse reparationer och inspektioner av båtens mekanik. Lite finns fortfarande att dona med men snart hoppas vi vara färdiga att korsa gränsen till det stora landet i söder och påbörja vårt äventyr.

13 days, 23 hrs, 09 mins, 42 secs... and counting

Anywhere I Lay My Head - The unofficial East Vancouver CD release party

För att ta avsked av Vancouver planerar vi en anspråkslös fest på 1162 East Georgia st. Det hela kommer att ske i slutet av maj och vi planerar att göra det till en hyllning av Scarlett Johanssons kommande album Anywhere I Lay My Head som släpps 20e maj. Vi vet egentligen inte så mycket om Scarletts musikdebut mer än att hon spelat in ett cover-album med Tom Waits låtar tillsammans med Dave Sitek från TV on the Radio, Yeah Yeah Yeahs och David Bowie. Denna kombination framförd av älskvärda Scarlett måste dock bli ett vinnande koncept. Ett par låtar har dessutom redan läckt ut på nätet och vi som tjuvlyssnat vet att det hela inte låter fy skam. Det är alltså inte fråga om någon ny Lindsay Lohan eller Paris Hilton.

Festens upplägg är inte spikat än men vi hoppas kunna göra en eftermiddags-get-together på vår bakgård följt av en avslappnad hemmafest med vänner och bekanta. Det hela kommer självklart att ackompanjeras av låtar från "Anywhere I Lay My Head".

Vi antar att det är lite överflödigt att bjuda in på svenska men alla som vill komma är välkomna.

Lyssna på låten Falling down som görs tillsammans med David Bowie här